fornever
Kan man höra hemma i flera famnar?
Finns det något annat nyckelben min näsa passar lika bra emot? Några andra djupa ögon med samma dragningskraft?
Finns det några andra händer, nån annan lukt, som någonsin kan få mig att glömma?
Ni vet, minnen blir inte smärtsamma förän man man inser att de aldrig kommer igen.
Men det är också först då de blir så fruktansvärt vackra.
Idag har jag iallafall varit med två av mina favoriter, det var trevligt.
Orkar inte redogöra för vad vi gjorde, men just trust me, det var trevligt.
Kan skriva om juklappar sen, orkar inte det nu heller. Ja, jag är en latmask!
En omogen sådan också, för nu ska jag se på Gossip girl (:
Men vadihelvete, när man är 16 behöver man inte väl vara så mogen!(?)
Puss (not)
Santa's coming!
Imorgon kommer jultomten. Det är därför han inte har några barn; han kommer ju bara en gång om året. Och dessutom hänger kulorna i granen. Mwahaha. Förresten så är likheten mellan en mörkhyad och en julgran att det hänger färgade kulor i grenen på båda. Vadå, om julen handlar om roliga traditioner så måste ju mina klassiska skämt passa perfekt ^^
För min del hoppas jag verkligen att jag slipper tomten i år. Min yngsta kusin har för längesen avslöjat hemligheten bakom tomtemasken, ändå brukar de vuxna förtränga det och rätt vad det är knackar en utklädd pappa på dörren. Alla ler tvingat och låtsas bli glada, fastän vi ser att tomte-pappa inte ens ansträngt sig ordentligt. För vilken tomte har kostymbyxor, likadana skor som pappa och dessutom glasögon under masken? Tomte-pappa bryr sig inte, för han vet ju att vi vet. Och vi låtsas naiva, bara för att upprätthålla de gamla traditionerna. Pinsamt och uncomfortable är vad det är.
Aja, nu ska jag beskriva min normala julafton för de som vill läsa (typ ingen xD). Men lugn, jag tar det lite kort för jag har bara en lins på mig så jag ser knappt vad jag själv skriver. Iallafall, vid 8-tiden på morgonen (julafton är den enda dagen på året jag tar mig upp tidigt nästan utan att klaga) blir jag och småhjärnorna (mina bröder) väckta, oså kollar vi i vår julstrumpa där "nissarna" under natten har lagt lite paket. De senaste åren har jag varit rätt vaken när de där "nissarna" krafsar utanför sovrumsdörren, och för att vara nissar är de väldigt lika mina föräldrar kan jag tala om. Sen går man ner och äter frukost, inklusive pepparkakor, knäck och en sorts sockerkaka. Det är dagens första Proppmätt. Efter frukosten klämmer jag mig i mina alltid lika obekväma jul-fin-kläder. Jag har aldrig slutat förknippa julafton med trånga strumpbyxor/leggins och den ovana känslan av klänning, lukten av det oanvända tyget. Jaja, sedan åker vi till mormors mysiga hus och äter jullunch med mina 2 lika uppklädda kusinfamiljer. Det är dagens andra Proppmätt. Vi kusiner (som btw är åtta stycken mellan 6 och 16 år) hittar snabbt till vår vanliga lättsamma stämning trots att den göms bakom förklädnaden av styva finkläder och som vanligt tror vi att de vuxna äter sådär oäääändligt långsamt med flit, bara för att de vet att vi är otåliga att packa upp presenter.
När det väl är dags samlas vi i de tre sofforna runt granen och nu finns det inte längre en chans att man kan må dåligt i någon enda cell i hela kroppen. Omgiven av mina babblande, klängande, fnissande, nyfikna, upprymda, älskade kusiner är jag så hel jag kan bli. Som en tvättsvamp suger jag åt mig deras humör och blir ett förväntansfullt barn jag med. Att strumpbyxorna sticks gör inte längre så mycket.
Julklappsutdelningen brukar ta precis lagom lång tid - vi blir klara precis när Kalle Anka börjar. Barnen (och jag, men just då räknas jag som ett barn) springer upp till övervåningen och teven, trängs och hoppar i sofforna för att kapa de bästa platserna. Kalle Anka är som preis likadant som vanligt,.. vilket ju inte är så förvånande. Efter ett tag brukar även min härliga, barnsliga morbror komma upp och titta, och efter honom följer resten av de vuxna. Tyvärr tar det slut alldeles för fort och familjerna måste åka åt varsitt håll... Då är kusinernas glada miner som bortblåsta :( Men det kommer ju en jul nästa år igen. Min yngsta kusin ger sin typiska hejdåkram - en riktigt hård kram runt magen eftersom hon inte når längre upp. Det gör lika ont som vanligt och jag skrattskriker lika mycket som vanligt.
När vi kommer hem är vi bara familjen. Vi äter middag, ännu mer typisk julmat, vilket leder till dagens tredje Proppmätt. Och tilläggas bör att vanligtvis blir jag Proppmätt en gång varannan vecka ungefär, så tredje gången på en dag är det inte så härligt längre. Men är det god mat så är det. Vi brukar ha franska cornichons, det är muums :) Sedan börjar den stora presentutdelningen, då vi delar ut julklapparna inom familjen. Hos mormor delar vi bara ut inom släkten. Den stora utdelningen tar säkert 3-4 timmar, och under de timmarna inträffar dagens fjärde Proppmätt. Den här gången beroende på all ischoklad, knäck, pepparkakor, mintkyssar, godis, julmust, you name it. Herregud, jag är redan mätt och jag har bara skrivit om det... Iallafall, vi har alla ljusen tända och julmusik i bakgrunden och alla försöker verkligen vara på sitt trevligaste humör. Julstämning på hög nivå, alltså. Och det är faktiskt lika roligt att ge som att få. Ännu roligare är det att se när de läser verserna man har skrivit. Men självklart är det ju väldigt roligt att få något man önskat sej oxå (A). Efter den stunden inspekterar vi våra nya saker ett tag (och kanske kollar så att alla är kvar, man vet aldrig när Tapas är i farten) och jaa, sen är väl julafton kind of slut. Slut på svenska alltså, inte den engelska betydelsen av slut. Haha oj vad knäppt det blev nu... jag skyller på att jag saknar ena linsen.
Fast det är klart att julafton har tappat lite av magin med åren. När man är 16 år väger fruktan och längtan ungefär lika kvällen innan. Längtan efter kusinerna, paketen och att känna stämningen. Fruktan för maten (jag hatar att vara mätt, haha), kraven och att inte känna stämningen. Men jag ska försöka hålla skenet uppe för att inte förstöra för de andra :)
NÄEJ, nu ska jag gå och lägga mig så jag orkar med den där jäkla tomten imorn.
GODFREAKINJUL <3
Hellre aldrig än såhär sent...
Haha ursäkta, men har man dålig humor så har man...
it's a dogs life
Sötaste nosen. <3 (Om du inte blir avslappnad av den här bilden har du nog något allvarligt fel du bör kolla upp)
Det där är iallafall min älskade puppy. Eller, bara min är han inte. Och egentligen är han inte en valp heller, nu när han tillbringat mer än 1 ½ människoår i livet (vilket innebär ca 18 hundår... HJÄLP, han är ju ÄLDRE än mig?!). Men jag kommer alltid att se honom som en valp, han är ju så liten, sprallig, mesig och kelig fortfarande. Vad knasigt när han blir en gammal grå tröttis och jag fortfarande presenterar honom som "min lilla puppy"...
I vilket fall som helst så är han världens bästa hund och jag betraktar honom som min tredje bror (:
Ni anar inte... att ha någon som blir så jävla överlycklig när man kommer hem att den överfaller en med slickpussar och svansvift och sedan måste springa ett varv runt hela nedervåningen bara för att showa off,
att ha någon som alltid finns där med sin mjuka päls och uttrycksfulla ögon när man behöver tröst, någon som jämt ställer upp med leksak i munnen och förväntansfullt viftande svans när man har tråkigt,
någon som kryper upp i ens knä på kvällarna och gör sin typiska "nu-trivs-jag"-ritual (smackar två gånger med tungan, blundar och drar en djup suck)
det är GULD värt. Eller nej, i kanske inte just guld... guld har bara ett materiellt värde, och dessutom skulle Tapas inte precis ha någon nytta av det. Men han är värd allt han någonsin vill ha, och från och med nu ska jag verkligen försöka att ge honom det (även om det inte alltid är så lätt att tvinga sig ut på hundpromenad i mörkret och kylan en lördagkväll i december när man är förkyld...)
För ja, hunden har ju sina baksidor oxå. Och då menar jag inte rumpan för den är jättesöt (: Jag menar promenader, att ta sig tid när man inte har tid och att vara med honom när man kanske hellre gör något annat. Det är ju alldeles för lätt att bara låta honom ligga och sova medan man själv sätter sig framför datorn, skriver ett blogginlägg och helt förtränger att han behöver gå ut....
Men eftersom han så ofta måste böja sig för min vilja så ska jag nu böja mej för hans och tvinga mig själv att traska ett varv runt kvarteret.
Blööööö. Om det åtminstone kunde vara lite ljust ute.
Jullov, btw.
Okej,
I'm sick and tired of being tired and sick. Tycker att jag kan få bli frisk nu. Men det tycker inte bacillerna i min kropp, de stormtrivs i min näsa, hals och huvud. Jag har bett dem att flytta ut, för trots att de älskar inredningen där inne är det faktiskt jag som är hyresvärden så jag borde ha rätt att kasta ut dem, right? Men Mr och Mrs Bacill har hittat sitt drömhem och verkar vilja stanna förevigt. De har gjort sig hemmastadda genom att skaffa en massa små barn som springer runt och kittlar i halsen och täpper till de två bakdörrarna i näsan. Typiskt. Dessutom har de isolerat alla väggar i huvudet så att det känns tungt och trångt. Deras härjningar får inte bara lägenheten utan hela hyreshuset att bli helt utmattad. Ja, jag hoppas verkligen att de flyttar ut snart och inte lämnar något spår efter sig. Kommer då inte att sakna dem ett dugg.
VI HAR FÅTT EN HIGHTECH-KAFFEMASKIN :D oh lala vad jag kommer knarka latte när jag har lärt mig hur den fungerar. Det är inte bra, inte bra alls.
Det är bara hemskt
Har som en hjärntvättad zombie suttit klistrad vid dumburken sedan klockan kvart över tio imorse (nu är klockan tjugo över sex) och sett en hel massa skit-reality-program om livet och kärleken och allt det där som egentligen är extremt värdefullt men oxå väldigt lätt att göra till något tjafs man slökollar på ett tag, zappar ifrån och sedan glömmer bort för alltid. Den senaste timmen (eller kanske timmarna?) har jag glott på Cheaters och Jerry Springer Battle Of Betrayed Lovers bara för att jag blir så upprörd av hur producenterna och programledarna kan göra underhållning av när människors liv förstörs!
Vi börjar med Jerry Springer. En person, i det här avsnittet är det en man i 35årsåldern, får komma in och sätta sig i en stol framför programledaren och publikhavet och se på en video där hans fru (sedan flera år tillbaka) berättar för honom att hon är otrogen, har varit det ett bra tag och dessutom är gravid med den hon är otrogen med. Hon står där och skriker åt honom hur äcklig, vidrig, jobbig och han är. Rakt in i videokameran, rakt i hans ansikte, rakt in i tiotusentals tevetittares ansikten. Hatet lyser i hennes ögon, och jag fattar inte. Det är hennes make hon talar till, hennes äkta man! Hur kan så stark kärlek förvandlas till så starkt hat? Sedan kallas iallafall hon oxå in i studion där mannen sitter. De kastar spydigheter och gliringar åt varandra, förolämpar och sårar allt vad de kan med ord och med gester. De har älskat varandra i flera år och har ett barn ihop och nu finns bara hatet, viljan att vinna och förstöra för den andra, kvar. Jag fattar inte!
Så säger programledaren, Jerry Springer, att de har en video åt kvinnan oxå. Bandet går igång, och där ser man mannen som kvinnan varit otrogen med berätta att han inte orkat vänta på att kvinnan ska skilja sig utan han har varit otrogen mot kvinnan med en annan kvinna ... (rörigt, i know, hoppas ni fattar). Oså kallar de in honom i studion och alla bråkar och skriker och gråter. Hela tiden sitter publiken där och omväxlande ler, skrattar och buar åt dem! "Jerry, jerry, jerry!" hejar de. Och för dem är det bara underhållning. Fattar de inte att det är är blodigt allvar för de tre människorna som sitter därframme på scenen? Hur kan man bara sitta leende och se på när de tar itu med sina livs största problem?
Ännu värre var det i nästa avsnitt när killen som hade varit otrogen verkligen ångrade sig, desperat bönade och bad till sin älskade pojkvän att ta tillbaka honom, och tillslut friade. Pojkvännen såg ut att vilja svara ja och förlåta, men publiken buade och taggade honom till att bli aggressiv och istället tillslut slänga ringen i väggen.
Det är bara så hemskt, att se deras kärlek krossas under tyngden av publikens förväntninger, deras liv trampas sönder och göras narr av framför ögonen på tusentals tittare... Hur KAN man bara sitta där och njuta av att de lider?! Jag FATTAR INTE vad det är för FEL på folk.
Oså har vi då Cheaters, tar det lite kortfattat. Några "dektektiver" får i uppdrag att ta reda på om någons partner är otrogen eller inte. Sedan filmar de när de visar bevisen för den icke otrogna, och återigen får man se hur denne blir helt förkrossad. Bryter ihop. Skakar, stammar, nästan gråter och bara går sönder. För att personen älskar sin partner och inte vill förlora vad de har tillsammans. Men när de konfronteras med sin partner senare i programmet, vart är den kärleken då? Då finns bara skrik, bråk, förolämpningar. Hat och hämd. Jag fattar inte. Kan man verkligen sluta älska någon sådär plötsligt om man blir sårad av den? Kan man verkligen hata en person som man har delat allt med? Kan allting vända så plötsligt? Allt annat här i världen tar ju jättelång tid att förändra, speciellt om man ska förändra någonting till dess raka motsats, som i fallet när man förändrar kärlek till hat. Och isåfall, går hat att omvända till kärlek på lika kort tid?
Jag har verkligen mycket kvar att lära om starka känslor, men två saker vet jag säkert:
jag ska aldrig vara otrogen,
och jag hatar alla Jerry Springers därute.
Det var allt för idag och jag ska bli en mer aktiv bloggare hade jag tänkt. (:
Tills dess - ta hand om er, och framförallt varandra!
loveit.
but much too rare to die.
juutub
VI ÄR FEMSTJÄRNIGA ♥
kär lek - eller hatat allvar ?
WORD.
seriöööööööst.
i typ 98 fall av 100 är kärlek bara nåt som ställer till saker.
Just nu är jag så jävla sick of it att jag tror jag bara ger upp.
Bara ordet liksom,.. "love". "Kärlek". Så uttjatat att jag mår illa.
Hälften av all kärlek som finns är bara fejk,
tillgjord kärlek till en pojk/flickvän man har som statussymbol.
Det är inte riktig kärlek. Inte enligt mej iaf. Det är fan inte en känsla som går in på djupet,
den sortens kärlek sitter på ytan som en extra accessoar.
Sen finns det en till hälft kärlek, den djupa innerliga oförklarliga
känslan av att verkligen inte kunna fungera utan en person,
den okrossbara kraften man får bara av att veta att
just Han/Hon andas, och lever för dig i varje andetag.
Och sån kärlek dödas dagligen i denhär världen.
Sån kärlek skapar en så stor flodvåg problem att
själva lyckan med att vara kär snart drunknar och sjunker ner till botten.
Det är som att gå i en grymt stark motvind -
ibland undrar man varför man inte bara vänder sig om
och låter medvinden föra iväg en någonannanstans.
Men samtidigt, i en annan del av hjärnan, finns en dimmig bild
av ett par ögon, en människa, som står och väntar på andra sidan uppförsbacken.
Målet. Belöningen om man orkar sig igenom flodvågor, stormar, tårar och åsikter.
Och man blundar hårt och funderar;
Hur mycket kan man offra för kärleken?
ångestskrik
- detdär var för att jag är skitjävlafucknervös inför gymnasiet, jag tror inte jag kommer klara av att gå dit första dagen,
jag är så räddräddräddnervös att jag tror jag kommer dö, jag vill inte, vågar inte, vill inte våga, vågar inte vilja, you name it!
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH.
- detdär var för mina beslutångestproblem, eller, egentligen finns det bara ett enda beslut jag har problem med, men det är så stort att det har tagit ifrån mej hela min förmåga att bestämma saker själv, så nu kan jag inte ens välja pålägg till mackan i princip.
WWWWRRRRRAAAAAGAAAAAHHHHHHHHAAAAAAAAAGGGGGAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH.
- för att jag har lust att cutta av mej skallen eftersom den inte gör någon nytta nu, känns bara som den gör mej psykiskt sjuk av alla funderingar hit och dit och tankar och känslor eller icke-känslor.
WWWHHHHOOOOAAAAAGGGHHHHEEEEEEUUUUUOOOOOWWWAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHH.
- för att jag kommer explodera snart, eller att jag redan har exploderat, jag vet inte, jag känner ingenting längre.
usch.
orkar inte vilja orka.
jag kämpar och kämpar,
men allt går i kras.
vad är det för mening att fortsätta
när man vet att det är meningslöst i slutänden?
vad är det för mening med att le,
när man vet att det inte dröjer länge
tills det slutar i tårar igen?
rubrik without publik
Jag är ingen vidare bra bloggare, känner jag. Har skuttat runt lite i kompisars bloggar ikväll, och upptäckt att dom är riktigt duktiga. De skriver liksom på ett typiskt "bloggigt" sätt; om sin dag och sina tankar, men på ett roligt och öppet sätt så att alla som läser det kan leva sej in i det. Och jag, jag slänger typ in lite all möjlig skit som inte får plats i min skalle, sen glömmer jag bloggen i en halv livstid innan jag kastar in nått nytt onödigt. Hm, inte nice. Här förväntas jag skriva; "men jag ska bättra mej från och med nu." Men guess what? Jag ska fortsätta med min skit. Även om ingen vill läsa - jag har ju faktiskt denhär bloggen för MIN skull. Klart det frestar, att skriva runt lite händelser i min dag, en liten uppdatering på livet ur min synvinkel som andra läser, ler åt och sparar länken till min bloggsida. Men nej, jag gör det ändå inte. För trots att jag inte alltid vågar stå för det så tycker jag om när allting är på sitt eget sätt. Det skulle liksom kännas som att min blogg inte "behövs" om den är en såndär typisk blogg som alla andra. Fan, nu låter det som jag klankar ner på mina vänners bloggar xD Det gör jag absolut inte, tvärtom, jag tycker de är så bra att jag inte ens vill försöka konkurera med dem, utan jag kör mitt eget lilla rejs (:
Ett rejs som inte blir inställt bara för det inte finns nån publik.
Och inombords
"When will we all know that the fuckin black is the new black?"
Haha, jag har visst hittat tillbaka till min blogg igen ! Den var ute och flög i cyberrymden ett tag och så glömde jag bort den tills för två sekunder sen när en kompis nämde ordet "blogg".
-------------
Och inombords har jag gett upp. Eftersom jag ALLTID är otillräcklig.
För normal för att vara udda men
för udda för att vara normal.
För osjälvständig för att vara ensam men
för osjälvsäker för att vara i grupp.
Alldeles för prataberoende för att kunna isolera mej men
ändå på tok för rädd för att yttra ett endaste ord.
Rädd för att inte passa in,
och rädd för att försvinna i mängden.
Hatar mej för att jag sticker ut,
men ändå inte klarar att skina igenom.
Vad ska jag vara, hur ska jag vara,
vem ska jag vara ? Vem VILL jag vara?
Hur jag än gör är jag ALLTID otillräcklig.
Så länge jag kan minnas har jag bara känt mej
sämst, mest efter, fulast, osynligast.
Otillräcklig.
Livrädd för att leva,
dödsrädd för att dö.
----------
don't cross that line
Låt mej vara.
Ett steg närmre och du är innanför min gräns. Ingen idé att ens försöka få in en fot över linjen, jag puttar dig tillbaka, slår dej tills du ligger blödande på marken.
UTANFÖR gränsen !
Fuck off, jag behöver dig inte.
Något har livet lärt mej; den enda man kan ta hand om är sejsjälv. Man SKA vara egoist.
Så DRA. STICK.
GET THE HELL OUT OF MY LIFE.
Jag vill inte känna mig dålig längre för att du har problem med att släppa taget.
I'm done with that shit.
Jag försökte på det snälla sättet,
nu blir det kallt och hårt.
Låt mej vara !
Du är den svaga nu.
Vi kan inte leva i symbios när du inte längre har något jag vill ha.
everlasting vänskap ?
Ser henne föra flaskan mot munnen
sista droppen glittrande ljusbrun dryck
rinner ner i hennes hals
Med slutna ögon tar hon emot sötman
tills det
plötsligt
är slut.
Ser hur hon obekymrat slänger flaskan på marken
skrattar lyckligt
och springer mot solen
Jag sitter kvar
vänder blicken mot tomflaskan där den ligger i gruset
likt ett lik.
Ett sorgligt grått skal
tömd på allt av värde
av flickan som inte minns att hon glömt bort.
Undrar med ett styng i hjärtat
om hon behandlar människor
på samma sätt.
justathursday
Dagen började feeetanajjs.
BollnäsMartin sa att mitt mejl var så himla sött att han bara måste läsa upp det ^.^
Vilket han även gjorde, och tackade typ fem ggr och sa att han skickar en "puss på posten" *2happie4u2imagine-face*
Sen sackade dagen ihop sig lite på matten. Kärringen höll ett föredrag om hur dålig jag är.
Tack du, får mej att må så bra alltså.
Jag blev på lite bättre humör av mina underbara vänner & ett mosskrig i solen.
Sakta men säkert tog iaf skoldagen slut och jag pallrade mej iväg hem till Carrobananen för att utnyttja hennes sällskap och plattång.
På kvällen gick dagen ner sej i skiten totalt.
Det var återträff för ett sorts sexårs/dagis jag gått på och jag hade, faktiskt, sett fram emot det lite.
Men nej ! Väl där inser jag att det förflutna är förbi, man kan inte återskapa relationerna & känslorna.
Lämnar du inte det förflutna så lämnar det dej.
Minnena är suddiga men besvikelsen över allt som förändrats är kallt glasklar.
Fan va jag kände mej ensam, övergiven, osynlig, obetydlig, otillräcklig, you name it.
Stack iväg ett tag när Fillur ringde men hon var på teatern o hade askul med trevligt folks så jag blev avundjsuk.
Dessutom blev jag tillbakaskickad till återträffen eftersom vi skulle ta gruppfoto -.-
Det är över, inse det! Det smärtar mig lika mycket som det smärtar er, men det blir bara värre om vi desperat försöker återskapa det!
Då upptäckte jag iaf att en av killarna var rätt schysst, vi hade kul åt hans mamma som inte kunde knäppa kort med kameran xD
Och nu.. jaa nu sitter jag här. Känner mig trött, sentimental och ensam.
Är så rädd att förlora dom jag tkr om (/låwim/älskar).
Hatar att glida ifrån och inte kunna komma tillbaka.
Jag klarar inte av grejer som tar slut helt enkelt :S
Fan.. skulle nästa göra vadsomhelst för en kram & lite sällskap nu,
men aja jag ska sluta belasta er med mina tankar innan ni tkr att jag är en dryg, deppig liten sak.
SovGott.
bättre sent än aldrig ... ?
Valborg.
Vart en blandad kväll...
hände väl inget sådär jättespeciellt.
Ville bara säga att det var så extremt mysigt då vi vid 2-tiden kom hem till mej,
blöta, kalla, smått deprimerade
och tände ljus, tog fram kuddar & lugn musik.
Bara myste loss och snackade viktigheter.
Fan va det betyder att kunna göra sånt med er ♥
+ det i busskuren. Vill helst inte snacka om det,
bara tacka er för att ni fanns där för mej.
Det var en otroligt vacker och magisk upplevelse
vi där i natten, sammanlänkade.
Att få gråta ut i er omtänksamma närvaro.
Jag tror känslan jag hade då var den bästa jag nånsin haft.
Från botten av mitt hjärta och djupet av min själ -
jag älskar er.
