nowshutdown

seriöööööööst.
i typ 98 fall av 100 är kärlek bara nåt som ställer till saker.
Just nu är jag så jävla sick of it att jag tror jag bara ger upp.
Bara ordet liksom,.. "love". "Kärlek". Så uttjatat att jag mår illa.
Hälften av all kärlek som finns är bara fejk,
tillgjord kärlek till en pojk/flickvän man har som statussymbol.
Det är inte riktig kärlek. Inte enligt mej iaf. Det är fan inte en känsla som går in på djupet,
den sortens kärlek sitter på ytan som en extra accessoar.
Sen finns det en till hälft kärlek, den djupa innerliga oförklarliga
känslan av att verkligen inte kunna fungera utan en person,
den okrossbara kraften man får bara av att veta att
just Han/Hon andas, och lever för dig i varje andetag.
Och sån kärlek dödas dagligen i denhär världen.
Sån kärlek skapar en så stor flodvåg problem att
själva lyckan med att vara kär snart drunknar och sjunker ner till botten.
Det är som att gå i en grymt stark motvind -
ibland undrar man varför man inte bara vänder sig om
och låter medvinden föra iväg en någonannanstans.
Men samtidigt, i en annan del av hjärnan, finns en dimmig bild
av ett par ögon, en människa, som står och väntar på andra sidan uppförsbacken.
Målet. Belöningen om man orkar sig igenom flodvågor, stormar, tårar och åsikter.
Och man blundar hårt och funderar;
Hur mycket kan man offra för kärleken?