nowshutdown

Dagen började feeetanajjs.
BollnäsMartin sa att mitt mejl var så himla sött att han bara måste läsa upp det ^.^
Vilket han även gjorde, och tackade typ fem ggr och sa att han skickar en "puss på posten" *2happie4u2imagine-face*
Sen sackade dagen ihop sig lite på matten. Kärringen höll ett föredrag om hur dålig jag är.
Tack du, får mej att må så bra alltså.
Jag blev på lite bättre humör av mina underbara vänner & ett mosskrig i solen.
Sakta men säkert tog iaf skoldagen slut och jag pallrade mej iväg hem till Carrobananen för att utnyttja hennes sällskap och plattång.

På kvällen gick dagen ner sej i skiten totalt.
Det var återträff för ett sorts sexårs/dagis jag gått på och jag hade, faktiskt, sett fram emot det lite.
Men nej ! Väl där inser jag att det förflutna är förbi, man kan inte återskapa relationerna & känslorna.
Lämnar du inte det förflutna så lämnar det dej.
Minnena är suddiga men besvikelsen över allt som förändrats är kallt glasklar.
Fan va jag kände mej ensam, övergiven, osynlig, obetydlig, otillräcklig, you name it.
Stack iväg ett tag när Fillur ringde men hon var på teatern o hade askul med trevligt folks så jag blev avundjsuk.
Dessutom blev jag tillbakaskickad till återträffen eftersom vi skulle ta gruppfoto -.-
Det är över, inse det! Det smärtar mig lika mycket som det smärtar er, men det blir bara värre om vi desperat försöker återskapa det!
Då upptäckte jag iaf att en av killarna var rätt schysst, vi hade kul åt hans mamma som inte kunde knäppa kort med kameran xD

Och nu.. jaa nu sitter jag här. Känner mig trött, sentimental och ensam.
Är så rädd att förlora dom jag tkr om (/låwim/älskar).
Hatar att glida ifrån och inte kunna komma tillbaka.
Jag klarar inte av grejer som tar slut helt enkelt :S
Fan.. skulle nästa göra vadsomhelst för en kram & lite sällskap nu,
men aja jag ska sluta belasta er med mina tankar innan ni tkr att jag är en dryg, deppig liten sak.

SovGott.