so I rest my head under your light
Tack för lånet, sa jag när jag släppte tröjan på hans sida av bänken.
För han hade just satt ord på det mitt undermedvetna så bekvämt trängt undan; jag hade honom bara till låns.
Den varma omtanken, solglitterleendet i ögonen med obestämbar färg, famnen som fångar när jag tappar balansen, retsamheterna och humorn och de galna historierna som häpnar och lockar till skratt, hans dolda sida lika mjuk som läpparna, de fånroliga minerna o påhitten, naturligheten i hans sällskap, lyckan mot hans hud.
Tack för lånet.
Det var ju en lek, tillrättavisar jag förvånat mitt hjärta när det spricker i sömmarna.
the trouble with tears...
.... is that they never dry
sjunger thousand foot krutch i mitt öra.
Och jag vet att det är sant, för jag känner det fortfarande.
Tårarna intorkade i mina kinder.
Tårarna för honom.
Intorkade, passé, över. Men ändå...
där.
I wanna
open my eyes and see your face
If I have to wait a thousand days
fast jag vill ju inte det. Inte som det är nu.
Jag bara. Saknar. Delar av det.
Delar av. Den han var.
Tron på kärleken. Den naiva övertygelsen att han-kommer-alltid-se-på-mig-med-den-där-värmen-i-blicken, nej, att man inte ens tänker tanken han-kommer-alltid-se-på-mig-med-den-där-värmen-i-blicken för man är helt aningslös om att det finns ett annat alternativ. Kanske är det bara det jag saknar.
För nu känns allt helt fejk. Och nu ser jag alltid bara slutet, obarmhärtigt skarpt genom vad som är menat att vara suddigt romantiskt.
Trasig.
Vad håller jag på meeeed, plugga josefin förfaan.
Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part
Glädje! Det finns ytterligare två AnnaGavalda-böcker översatta till svenska. (Jag vet - översatt blir alltid aningen b, men kom igen, att läsa vuxenromaner på franska är LITE krävande.) Moi, je vraiment beundrar Gavaldas sätt att skriva. Hon leker med språket med ett barns geniala ovetskap om begränsande regler. Hon skriver inte; hon målar. Tankens blyerts, miljöernas oljefärger, det förflutnas kol och akvarellerna för ansiktuttryck och gester - i en strukturerad röra, ett modernt konstverk.
Just nu håller jag på med Lyckan är en sällsam fågel. Men sedan jag sist la ifrån mig boken, på sida 316, har jag inte förmått mig att läsa mer.
För att den är dålig? Pff, skulle inte tro det.
Men historien är precis på den punkten när det vänder. När det i över trehundra sidor har varit gråhet och depression och värkande trötthet och en förföljande barndom men nu, nu, sträcks sida 316s finger ut och petar till den första dominobrickan i kedjan av lyckliga händelser.
Och då kan jag göra något som verkligheten omöjliggör.
Jag kan stoppa tiden.
Genom att sluta läsa kan jag stoppa tiden och njuta av vetskapen om huvudpersonens kommande lycka och framgång, som om den vore min egen.
13.42
"- Män står för 85% av alla brott (är ca 50 % av befolkningen)
- Unga människor i åldern 15-19 år står för 25% av alla brott (är ca 7% av befolkningen)
- Invandrare står för 16% av alla brott (är ca 10% av befolkningen)"
Intressant. Så folk som föreslår att vi ska slänga ut invandrarna för att minska brottsligheten i Sverige, ni tycker då alltså också att vi ska göra oss av med alla män och alla unga först?
En timme kvar, en timme till av energitömmande ensamhet och susande i huvudet. (Eller en hel framtid...?) Tre redan avklarade. (Eller två år..?)
Var alltså i skolan fyra timmar för tidigt idag.
Har med målet att kunna slöa i solen när jag är klar pluggat mina små grå till smältningsgränsen. Bara för att upptäcka att min efterlängtade sommarvärme nu har tagit tillflykt bakom en hjärnfärgad molnformation.
40 minuter. 560 andetag.
(Och sen resten av vad som inte känns som ett liv.)
