i'm holding on by letting go


Idag upptäckte jag
att jag har glömt hur han luktar. Det borde göra mig lättad, but I really just feel like crying. Inte bokstavligt talat, har inte gråtit på sex veckor. Inte sedan den dagen. Den dagen grät jag nog slut på all tårvätska min kropp kan producera för ett helt år framåt. Inför hela stan dessutom, jag som aldrig gråter så någon kan se.

Brydde han sig? Nej. Han gick någon meter ifrån mig och jag fick utan det stöd jag var van vid stå pall för folks halvt undrande, halvt nedlåtande blickar.

Jag var dåren som bröt ihop mitt i det bekymmerslösa shoppingruset i Gallerian en lördagseftermiddag i januari.

Människor svischade förbi mig från alla håll, jag kände deras blickar fyllda med avsmak svepa som lasertrålar genom mig när de passerade i full fart, men för mig stod tiden still. För jag visste att de kallaste ögonen, blicken fylld med allra mest avsmak, fanns hos han som gick en meter bort och låtsades som om jag inte fanns.

Hos han som bara någon vecka tidigare hade torkat mina tårar, kysst mina kinder, vaggat mig i sin famn och sagt att allt skulle bli bra.

Hos han som i två år varit villkoret för min existens, det som fick mig att känna att jag hörde hemma här, det enda självklara i mitt liv, det bästa jag visste, lycka stavat med tre bokstäver, människan förknippad med den mest underbaraste känslan jag aldrig någonsin hade trott kunde finnas, viktigare än luften jag andades och så mycket mer, mer än mest.  


Jag älskade honom
när ingen annan gjorde det, och det här var tacken? Plötsligt säger han att allt vi hade bara var inbillning, att han nog aldrig egentligen älskade mig och att jag inte på något sätt dög för honom längre.

Så allt jag har anförtrott honom, allt jag gjort när han sett på, gester, miner, saker jag sagt och kläder jag haft på mig har lett fram till detta – att han inser att jag suger.

Fallet till botten av soptunnan är hårt och efter smällen svär jag att aldrig låta någon lära känna mig igen.


En gång lurade jag
honom att jag hade hittat någon annan. Han blev så jävla rädd, darrade och nästan grät när han fick mig att lova att aldrig göra så igen.

Den där dagen, för sex veckor sedan, frågade jag varför han hade massa filmer i sin väska.
- För att jag sov hos Johanna, svarar han nonchalant.

BAM, som en spark i magen och luften går ur mig.

Rusar ut ur butiken och hyperventilerar vinterkylan, koncentrerar mig hårt för att inte falla i tusen bitar mot Drottninggatans uppvärmda stenplattor.

Fem minuter senare kommer han släntrande och säger inget annat än:
- Jaha, vart ska vi gå nu då?


Natten innan den dagen
hade jag bara sovit sammanlagt en timme, på grund av oron.

Man behöver lite mer energi än så för att kunna hålla masken när man får hjärtat krossat och själen omsorgsfullt stympad i småbitar. När jag fick bekräftat att allt hopp var ute var jag inte bara för trasig utan även på tok för trött för att bry mig om att försöka stoppa tårarna som stilla trillade nerför mina kinder som små Niagarafall på mute.

Vad spelade det för roll? Det var ändå så overkligt, alltihop. Att Max skulle lämna mig sådär, det fanns inte på min karta. Då var det ungefär lika troligt att jag skulle kunna trycka på en knapp och gå upp i rök när vi sagt hejdå för idag, och isåfall kunde folk få stirra bäst de ville den tid jag hade kvar.

Fast jag önskade att jag kunde vara stark och lugn, inför hans blick.

Det gick inte.

Med darr på rösten fick jag ur honom ett par små löften som gjorde framtiden lite mer betryggande.

Under de här sex veckorna har han brutit alla.


Han skötte det hela
så jävla dåligt, som en helt annan människa än den jag kände som min egen ficka. It’s like he’s feeding on my sorrow now. Och jag tänker på människorna i Jerry Springer som så lätt kan omvandla kärlek till hat, jag visualiserar hans ansikte och försöker hata det.

Jag kan inte.

Vill inte ha något att göra med den han har blivit efter vad han har gjort mot mig, men jag kan inte ens ogilla honom. Jag kommer aldrig att kunna sluta tro att han är speciell. Jag kommer alltid att någonstans inuti mig, undangömt och inlåst, älska honom passivt.

I alla fall den han en gång var.

Tavlan var så svår att ta ner.

Och delad GläDje var dubbel glädje, vad är då sorg man måste bära alldeles själv?


Den lukten var
det bästa jag visste. Jag önskar att jag kunde minnas, att jag åtminstone fick ha den kvar.



(Hoppas inte folk läser min blogg längre haha. Jag vill inte ha uppmärksamhet, vill egentligen inte ens att någon enda ska veta vad jag tänker. Men ibland behöver jag skriva och då skriver jag, så äre bara.)


Hell just aint the same

Hah, heeeeeeeelveeeeeeeeeeeete vad jag saknar att verkligen råbrymigom någon. Jag är liksom van att ha någon jag skulle kunna dö för. Min hjärna är inställd på att fortfarande spara på mig massa kärlekslåtstexter för jag är van vid att ha någonstans att göra av dom. Konstigt att det kan vara så svårt att vänja sig av vid att älska. Finns det nåt sorts rehab för det så please ge mig adressen!


Too bad that knife in my back was so heavy



Åååååååhh idag trodde jag inte att jag skulle komma hem levande alltså. Satt bredvid en gubbe på bussen som stank otroligt outhärdligt av genomrutten ost. Varje gång en pust av hans lukt slog emot mig tänkte jag att nu, nu dör jag, rakt upponer här på sätet. Jag håller andan medan jag räknar ner från hundra en gång till, sen stänger jag bara av mig och dör. Men hållplats efter hållplats passerade förbi utanför fönstret och jag hade fortfarande livet i behåll när vi närmade oss Kuttervägen och domedagsgubben började samla ihop sina slitna kroppsdelar för att resa sig. Dörrarna öppnades, gubben gick ut, och in kom frisk fräsch luft. Jag pustade ut och andades in bara för att märka att lukten fortfarande satt kvar i min näsa. Lite panikartat tog jag mig hem så fort jag bara kunde och snortade en massa tvål. Nu, flera timmar senare, kommer det fortfarande bubblor ur näsan när jag andas ut. Nej, där ljög jag för att få ett spännande slut på denna ganska meningslösa historia. Nu var det förresten en busig människa som snodde min näsa, så jag behöver inte bekymra mig längre.

Hööeeeh jaha vad ska jag skriva nu då. Jag är så glad att min blogg är ooffentlig, så jag kan skriva vilket trams som helst bara för att jag är sugen på att skriva just trams. Just nu har jag en groende önskan i ett undanskymt hörn av mitt inre att pappa ska få jobb nån annanstans, så att vi kan flytta. Ett lika fint hus i ett mysigt område nånstans i världen. Ett nytt land vore inte helt fel, helst ett varmt. Åh, Santa Barbara eller San Francisco!





Deeet får väl vara allt för den här gången, nu ska jag på jakt efter något att äta! Wish me luck :D


dagens överraskning


Neeej nu är jag besviken, mycket besviken! Har varit "kär" i dendär filmkaraktären (Jaques Mayol) sen jag var typ 9. Idag googlade jag skådespelarens namn och får upp bilden från 2004... förändring är visst inte alltid så bra! Så jaha, slutsats: även om man lyckas hitta en riktigt superultradregelframkallande snubbe så kan man aldrig, hur jävla het han än är, vara säker på att han inte kommer se helt vrickad ut om knappt 20 år. Nu blev min världsbild upponervänd! Haha, nej. Jag är faktiskt inte så ytlig. Men jag är galet förvånad! Hur kan en människas drag förändras så mycket?!?! Shit alltså, jag måste ta en tidsmaskin till 1988 och ge honom ett anti-åldringspiller så att världen kan ta del av hans snygghet under hela 2000talet också. Har jag tur blir han så tacksam att han friar!



RSS 2.0