nowshutdown

Åååååååhh idag trodde jag inte att jag skulle komma hem levande alltså. Satt bredvid en gubbe på bussen som stank otroligt outhärdligt av genomrutten ost. Varje gång en pust av hans lukt slog emot mig tänkte jag att nu, nu dör jag, rakt upponer här på sätet. Jag håller andan medan jag räknar ner från hundra en gång till, sen stänger jag bara av mig och dör. Men hållplats efter hållplats passerade förbi utanför fönstret och jag hade fortfarande livet i behåll när vi närmade oss Kuttervägen och domedagsgubben började samla ihop sina slitna kroppsdelar för att resa sig. Dörrarna öppnades, gubben gick ut, och in kom frisk fräsch luft. Jag pustade ut och andades in bara för att märka att lukten fortfarande satt kvar i min näsa. Lite panikartat tog jag mig hem så fort jag bara kunde och snortade en massa tvål. Nu, flera timmar senare, kommer det fortfarande bubblor ur näsan när jag andas ut. Nej, där ljög jag för att få ett spännande slut på denna ganska meningslösa historia. Nu var det förresten en busig människa som snodde min näsa, så jag behöver inte bekymra mig längre.

Hööeeeh jaha vad ska jag skriva nu då. Jag är så glad att min blogg är ooffentlig, så jag kan skriva vilket trams som helst bara för att jag är sugen på att skriva just trams. Just nu har jag en groende önskan i ett undanskymt hörn av mitt inre att pappa ska få jobb nån annanstans, så att vi kan flytta. Ett lika fint hus i ett mysigt område nånstans i världen. Ett nytt land vore inte helt fel, helst ett varmt. Åh, Santa Barbara eller San Francisco!





Deeet får väl vara allt för den här gången, nu ska jag på jakt efter något att äta! Wish me luck :D