nowshutdown

Idag upptäckte jag att jag har glömt hur han luktar. Det borde göra mig lättad, but I really just feel like crying. Inte bokstavligt talat, har inte gråtit på sex veckor. Inte sedan den dagen. Den dagen grät jag nog slut på all tårvätska min kropp kan producera för ett helt år framåt. Inför hela stan dessutom, jag som aldrig gråter så någon kan se.

Brydde han sig? Nej. Han gick någon meter ifrån mig och jag fick utan det stöd jag var van vid stå pall för folks halvt undrande, halvt nedlåtande blickar.

Jag var dåren som bröt ihop mitt i det bekymmerslösa shoppingruset i Gallerian en lördagseftermiddag i januari.

Människor svischade förbi mig från alla håll, jag kände deras blickar fyllda med avsmak svepa som lasertrålar genom mig när de passerade i full fart, men för mig stod tiden still. För jag visste att de kallaste ögonen, blicken fylld med allra mest avsmak, fanns hos han som gick en meter bort och låtsades som om jag inte fanns.

Hos han som bara någon vecka tidigare hade torkat mina tårar, kysst mina kinder, vaggat mig i sin famn och sagt att allt skulle bli bra.

Hos han som i två år varit villkoret för min existens, det som fick mig att känna att jag hörde hemma här, det enda självklara i mitt liv, det bästa jag visste, lycka stavat med tre bokstäver, människan förknippad med den mest underbaraste känslan jag aldrig någonsin hade trott kunde finnas, viktigare än luften jag andades och så mycket mer, mer än mest.  


Jag älskade honom när ingen annan gjorde det, och det här var tacken? Plötsligt säger han att allt vi hade bara var inbillning, att han nog aldrig egentligen älskade mig och att jag inte på något sätt dög för honom längre.

Så allt jag har anförtrott honom, allt jag gjort när han sett på, gester, miner, saker jag sagt och kläder jag haft på mig har lett fram till detta – att han inser att jag suger.

Fallet till botten av soptunnan är hårt och efter smällen svär jag att aldrig låta någon lära känna mig igen.


En gång lurade jag honom att jag hade hittat någon annan. Han blev så jävla rädd, darrade och nästan grät när han fick mig att lova att aldrig göra så igen.

Den där dagen, för sex veckor sedan, frågade jag varför han hade massa filmer i sin väska.
- För att jag sov hos Johanna, svarar han nonchalant.

BAM, som en spark i magen och luften går ur mig.

Rusar ut ur butiken och hyperventilerar vinterkylan, koncentrerar mig hårt för att inte falla i tusen bitar mot Drottninggatans uppvärmda stenplattor.

Fem minuter senare kommer han släntrande och säger inget annat än:
- Jaha, vart ska vi gå nu då?


Natten innan den dagen hade jag bara sovit sammanlagt en timme, på grund av oron.

Man behöver lite mer energi än så för att kunna hålla masken när man får hjärtat krossat och själen omsorgsfullt stympad i småbitar. När jag fick bekräftat att allt hopp var ute var jag inte bara för trasig utan även på tok för trött för att bry mig om att försöka stoppa tårarna som stilla trillade nerför mina kinder som små Niagarafall på mute.

Vad spelade det för roll? Det var ändå så overkligt, alltihop. Att Max skulle lämna mig sådär, det fanns inte på min karta. Då var det ungefär lika troligt att jag skulle kunna trycka på en knapp och gå upp i rök när vi sagt hejdå för idag, och isåfall kunde folk få stirra bäst de ville den tid jag hade kvar.

Fast jag önskade att jag kunde vara stark och lugn, inför hans blick.

Det gick inte.

Med darr på rösten fick jag ur honom ett par små löften som gjorde framtiden lite mer betryggande.

Under de här sex veckorna har han brutit alla.


Han skötte det hela så jävla dåligt, som en helt annan människa än den jag kände som min egen ficka. It’s like he’s feeding on my sorrow now. Och jag tänker på människorna i Jerry Springer som så lätt kan omvandla kärlek till hat, jag visualiserar hans ansikte och försöker hata det.

Jag kan inte.

Vill inte ha något att göra med den han har blivit efter vad han har gjort mot mig, men jag kan inte ens ogilla honom. Jag kommer aldrig att kunna sluta tro att han är speciell. Jag kommer alltid att någonstans inuti mig, undangömt och inlåst, älska honom passivt.

I alla fall den han en gång var.

Tavlan var så svår att ta ner.

Och delad GläDje var dubbel glädje, vad är då sorg man måste bära alldeles själv?


Den lukten var det bästa jag visste. Jag önskar att jag kunde minnas, att jag åtminstone fick ha den kvar.



(Hoppas inte folk läser min blogg längre haha. Jag vill inte ha uppmärksamhet, vill egentligen inte ens att någon enda ska veta vad jag tänker. Men ibland behöver jag skriva och då skriver jag, så äre bara.)