loveit.
i'm too weird to live
but much too rare to die.
but much too rare to die.
juutub
VI ÄR FEMSTJÄRNIGA ♥
kär lek - eller hatat allvar ?
WORD.
it's just crap.
seriöööööööst.
i typ 98 fall av 100 är kärlek bara nåt som ställer till saker.
Just nu är jag så jävla sick of it att jag tror jag bara ger upp.
Bara ordet liksom,.. "love". "Kärlek". Så uttjatat att jag mår illa.
Hälften av all kärlek som finns är bara fejk,
tillgjord kärlek till en pojk/flickvän man har som statussymbol.
Det är inte riktig kärlek. Inte enligt mej iaf. Det är fan inte en känsla som går in på djupet,
den sortens kärlek sitter på ytan som en extra accessoar.
Sen finns det en till hälft kärlek, den djupa innerliga oförklarliga
känslan av att verkligen inte kunna fungera utan en person,
den okrossbara kraften man får bara av att veta att
just Han/Hon andas, och lever för dig i varje andetag.
Och sån kärlek dödas dagligen i denhär världen.
Sån kärlek skapar en så stor flodvåg problem att
själva lyckan med att vara kär snart drunknar och sjunker ner till botten.
Det är som att gå i en grymt stark motvind -
ibland undrar man varför man inte bara vänder sig om
och låter medvinden föra iväg en någonannanstans.
Men samtidigt, i en annan del av hjärnan, finns en dimmig bild
av ett par ögon, en människa, som står och väntar på andra sidan uppförsbacken.
Målet. Belöningen om man orkar sig igenom flodvågor, stormar, tårar och åsikter.
Och man blundar hårt och funderar;
Hur mycket kan man offra för kärleken?
ångestskrik
IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIEEEEEAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHKKK.
- detdär var för att jag är skitjävlafucknervös inför gymnasiet, jag tror inte jag kommer klara av att gå dit första dagen,
jag är så räddräddräddnervös att jag tror jag kommer dö, jag vill inte, vågar inte, vill inte våga, vågar inte vilja, you name it!
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH.
- detdär var för mina beslutångestproblem, eller, egentligen finns det bara ett enda beslut jag har problem med, men det är så stort att det har tagit ifrån mej hela min förmåga att bestämma saker själv, så nu kan jag inte ens välja pålägg till mackan i princip.
WWWWRRRRRAAAAAGAAAAAHHHHHHHHAAAAAAAAAGGGGGAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH.
- för att jag har lust att cutta av mej skallen eftersom den inte gör någon nytta nu, känns bara som den gör mej psykiskt sjuk av alla funderingar hit och dit och tankar och känslor eller icke-känslor.
WWWHHHHOOOOAAAAAGGGHHHHEEEEEEUUUUUOOOOOWWWAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHH.
- för att jag kommer explodera snart, eller att jag redan har exploderat, jag vet inte, jag känner ingenting längre.
- detdär var för att jag är skitjävlafucknervös inför gymnasiet, jag tror inte jag kommer klara av att gå dit första dagen,
jag är så räddräddräddnervös att jag tror jag kommer dö, jag vill inte, vågar inte, vill inte våga, vågar inte vilja, you name it!
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH.
- detdär var för mina beslutångestproblem, eller, egentligen finns det bara ett enda beslut jag har problem med, men det är så stort att det har tagit ifrån mej hela min förmåga att bestämma saker själv, så nu kan jag inte ens välja pålägg till mackan i princip.
WWWWRRRRRAAAAAGAAAAAHHHHHHHHAAAAAAAAAGGGGGAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH.
- för att jag har lust att cutta av mej skallen eftersom den inte gör någon nytta nu, känns bara som den gör mej psykiskt sjuk av alla funderingar hit och dit och tankar och känslor eller icke-känslor.
WWWHHHHOOOOAAAAAGGGHHHHEEEEEEUUUUUOOOOOWWWAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHH.
- för att jag kommer explodera snart, eller att jag redan har exploderat, jag vet inte, jag känner ingenting längre.
usch.
orkar inte vilja orka.
jag kämpar och kämpar,
men allt går i kras.
vad är det för mening att fortsätta
när man vet att det är meningslöst i slutänden?
vad är det för mening med att le,
när man vet att det inte dröjer länge
tills det slutar i tårar igen?
rubrik without publik
Man behöver inte veta vart man ska, man behöver bara veta att man ska komma dit.
Jag är ingen vidare bra bloggare, känner jag. Har skuttat runt lite i kompisars bloggar ikväll, och upptäckt att dom är riktigt duktiga. De skriver liksom på ett typiskt "bloggigt" sätt; om sin dag och sina tankar, men på ett roligt och öppet sätt så att alla som läser det kan leva sej in i det. Och jag, jag slänger typ in lite all möjlig skit som inte får plats i min skalle, sen glömmer jag bloggen i en halv livstid innan jag kastar in nått nytt onödigt. Hm, inte nice. Här förväntas jag skriva; "men jag ska bättra mej från och med nu." Men guess what? Jag ska fortsätta med min skit. Även om ingen vill läsa - jag har ju faktiskt denhär bloggen för MIN skull. Klart det frestar, att skriva runt lite händelser i min dag, en liten uppdatering på livet ur min synvinkel som andra läser, ler åt och sparar länken till min bloggsida. Men nej, jag gör det ändå inte. För trots att jag inte alltid vågar stå för det så tycker jag om när allting är på sitt eget sätt. Det skulle liksom kännas som att min blogg inte "behövs" om den är en såndär typisk blogg som alla andra. Fan, nu låter det som jag klankar ner på mina vänners bloggar xD Det gör jag absolut inte, tvärtom, jag tycker de är så bra att jag inte ens vill försöka konkurera med dem, utan jag kör mitt eget lilla rejs (:
Ett rejs som inte blir inställt bara för det inte finns nån publik.
Jag är ingen vidare bra bloggare, känner jag. Har skuttat runt lite i kompisars bloggar ikväll, och upptäckt att dom är riktigt duktiga. De skriver liksom på ett typiskt "bloggigt" sätt; om sin dag och sina tankar, men på ett roligt och öppet sätt så att alla som läser det kan leva sej in i det. Och jag, jag slänger typ in lite all möjlig skit som inte får plats i min skalle, sen glömmer jag bloggen i en halv livstid innan jag kastar in nått nytt onödigt. Hm, inte nice. Här förväntas jag skriva; "men jag ska bättra mej från och med nu." Men guess what? Jag ska fortsätta med min skit. Även om ingen vill läsa - jag har ju faktiskt denhär bloggen för MIN skull. Klart det frestar, att skriva runt lite händelser i min dag, en liten uppdatering på livet ur min synvinkel som andra läser, ler åt och sparar länken till min bloggsida. Men nej, jag gör det ändå inte. För trots att jag inte alltid vågar stå för det så tycker jag om när allting är på sitt eget sätt. Det skulle liksom kännas som att min blogg inte "behövs" om den är en såndär typisk blogg som alla andra. Fan, nu låter det som jag klankar ner på mina vänners bloggar xD Det gör jag absolut inte, tvärtom, jag tycker de är så bra att jag inte ens vill försöka konkurera med dem, utan jag kör mitt eget lilla rejs (:
Ett rejs som inte blir inställt bara för det inte finns nån publik.
