Klagdagboken

Hej kära blogg som jag inte vill att någon ska hitta men antagligen ändå undermedvetet nånstans vill det eftersom jag skriver på den. Min neggoblogg, allt svart samlat.

Önskelista 2010
1. livskraft
2.





Idag gick jag till bussen och funderade på sätt att dö - det var de enda tankarna som gjorde mig lugn. Och idag brydde jag mig knappt om att kolla efter bilar när jag korsade gatorna - händer det så händer det.

Stressad, nervös, orolig, sömnbrist, depression.

Har efter resan kommit fram till att vågskålen jobbigt sjunker mycket lägre än vågskålen värt. När det gäller allt. Har med andra ord inget att leva för. Men förfan. En sak har jag kvar. JAG VILL. Jag vill leva, jag vill vifta med trollspöet så att problemen försvinner med ett poff och jag blir normal. Men jag har inget trollspö! Och att bli av med allt den omagiska vägen är... alltså, det är mount everest.

Oron äter upp mig inifrån.
Jag vill prata med någon som kan hjälpa.
Men hur skulle jag kunna förklara?
Och hur skulle jag våga?
Och tänk om den tycker mina problem är mesiga eller bara konstiga och inte kan hjälpa mig?
Eller tycker att jag tar upp dyrbar tid som nån som har det värre kunde få?
Och hur skulle jag kontakta personen i fråga? Syster är bara läskig, och vad skulle jag komma in där och säga? "Hej, jag dör inombords, vad ska jag göra?" Så skulle hon börja dalta eller något. "Jag oroar mig så mycket för allt så att ingenting känns värt." Så skulle jag väl säga. Men fett random att komma in och säga det? Hm. "Vad ska man göra om man känner att man behöver hjälp?" (Men VILL jag ha hjälp?)
Fortsätter det såhär så måste jag våga fråga.
"Hur vet man när gränsen går mellan att kunna klara av sina problem själv och att behöva få hjälp med det?" kanske. "Kan man vänta ut saker eller måste man ta itu med dom?"

Jaja. Jag har lovat mig själv. No giving up. Jag får stå på perrongen men inte ta steget.
Mitt framtidsjag kommer att tacka mig.

Som när man har feber och varje hjärtslag gör ont. Jag får frossaattacker och ibland orkar jag inte ens stå. Har bitit sönder läpparna, kinderna och nu även tungan. Att saknad kunde vara fysiskt visste jag inte förrän nu.
Ibland vet jag inte vad av allt det är som gör att jag skakar. För faktiskt, det mesta är väldigt dåligt i mitt liv just nu. Men det går jag inte in på nu, för då kommer jag skriva på det här inlägget i hundra år och jag har en massa annat jag borde göra istället för att sitta här och klaga.
Den bästa tiden på min dag är typ innan jag ska somna. Då tänker jag tillbaka på tiden som har varit, och visst förfinar jag minnena men jag vet att de inte var jättefula i verkligheten heller... 
Jag har sagt till mig själv att när jag inte längre behöver dig, men ändå vill ha dig, då kan jag få dig. Men jag kommer fan alltid att behöva dig. Det kommer att ta så jävla lång tid för mig att bli stark och självständig. Jag har så hemskt dåligt tålamod ibland.
Jag orkar inte ta itu med mitt liv men jag vet att jag måste börja snart för att nå mitt mål. Tänk om jag aldrig kommer kunna vara helt kär i dig igen.. det är typ min värsta farhåga. För då är hela mitt liv till ingen nytta alls. Jag vill heller aldrig någonsin vara kär i någon annan om jag inte kan vara kär i dig. När blev det såhär? Jag trodde att man måste tycka om en persons alla möjliga sidor och vinklar för att den ska kunna vara ens allt. Jag ser många sidor i dig som jag har svårare att tycka om, men ändå. Mitt allt. Får svårt att andas varje gång du ger någon hint om mig i msnnamnet. Är nära till tårarna när jag fantiserar om att träffa dig igen. Fan i helvete vad jag vill vara den som vill vara med dig. Jag tror vi förbannade varandra från första början, allt vårt jävla snack om dominobrickor och själar. Ögonen är själens spegel, och du vet ju hur våra ögon reagerar på varandra. Jag tänker fortsätta låtsas att vi är menade för varandra, en dag, förr eller senare. Det ger mig en anledning att andas när det är ont om syre.