Knas
Dumma dumma dumma dumma Josefin.
En dag. En enda liten futtig dag, så länge klarade jag att ha kommit över honom. Jävlar vad det svider i mig just nu. Såndär saknad som kommer som en stor blytyngd och landar på mig så jag ligger platt mot marken och kämpar för att kunna andas. Jag fryser och skakar igen, jag fruktar att jag anar hur det här kommer att sluta:
Du klättrar uppåt och uppåt, blir glad och populär och snygg(are) och förknippar mig med endast lidande och svek. Och jag kommer inte att klara att glömma dig, ber dig att få en ny chans men du vill inte veta av mig när du har upptäckt att du kan ha det mycket bättre.
30 dagar har gått sedan vi bröt. Varför är jag så svag för dig när jag inte kan få dig? Idag ser jag bara de bra minnena, bara de bra möjligheterna. Vet du hur arg jag blev på mig själv för att jag var nära att börja gråta när amanda lät mig se ett sms från dig? Vet du hur besviken jag blir på mig själv när hjärtat får upp farten bara för att du loggar in på msn? Idag är det dig jag kämpar för, alltid.
Och vad jobbigt det är att ni jämt ska flytta fram teaterföreställningen. Jag simmar i mörkt, djupt, kallt vatten och den är min brygga. Störande att den ska försvinna ur min syn så fort jag börjar närma mig. För alltså fan. Jag hatar att erkänna det. Men. Jag. Saknar. Dig. Som ett sugande svart hål i hjärtrakten, som ett sorgset pirrande i bröstet, tomhet.
Fast samtidigt hatar jag mig själv för att jag saknar dig som mest när jag har fått höra att du har jeans, att du står o kramar några tjejer, att du hade fint hår. Hatar att jag saknar dig som mest när du inte på något sätt bekräftar att du saknar mig med. Hatar att just nu vill jag bara åka raka vägen hem till dig och knacka på ett fönster. Eller bara smyga in genom fönstret i ditt rum och sätta mig på din säng så att du får världens chock när du kommer in i ditt rum. Problemet är att du nog inte skulle bli glad att se mig... Dina annars så inbjudande ögon skulle vara avståndstagande och sårade. Du skulle frysa fast i dörröppningen och stelt be mig att gå.
Jag är rädd för dig.
Jag är rädd för att du ska såra mig som jag har sårat dig.
Jag är rädd för dig, för att jag älskar dig.
En dag. En enda liten futtig dag, så länge klarade jag att ha kommit över honom. Jävlar vad det svider i mig just nu. Såndär saknad som kommer som en stor blytyngd och landar på mig så jag ligger platt mot marken och kämpar för att kunna andas. Jag fryser och skakar igen, jag fruktar att jag anar hur det här kommer att sluta:
Du klättrar uppåt och uppåt, blir glad och populär och snygg(are) och förknippar mig med endast lidande och svek. Och jag kommer inte att klara att glömma dig, ber dig att få en ny chans men du vill inte veta av mig när du har upptäckt att du kan ha det mycket bättre.
30 dagar har gått sedan vi bröt. Varför är jag så svag för dig när jag inte kan få dig? Idag ser jag bara de bra minnena, bara de bra möjligheterna. Vet du hur arg jag blev på mig själv för att jag var nära att börja gråta när amanda lät mig se ett sms från dig? Vet du hur besviken jag blir på mig själv när hjärtat får upp farten bara för att du loggar in på msn? Idag är det dig jag kämpar för, alltid.
Och vad jobbigt det är att ni jämt ska flytta fram teaterföreställningen. Jag simmar i mörkt, djupt, kallt vatten och den är min brygga. Störande att den ska försvinna ur min syn så fort jag börjar närma mig. För alltså fan. Jag hatar att erkänna det. Men. Jag. Saknar. Dig. Som ett sugande svart hål i hjärtrakten, som ett sorgset pirrande i bröstet, tomhet.
Fast samtidigt hatar jag mig själv för att jag saknar dig som mest när jag har fått höra att du har jeans, att du står o kramar några tjejer, att du hade fint hår. Hatar att jag saknar dig som mest när du inte på något sätt bekräftar att du saknar mig med. Hatar att just nu vill jag bara åka raka vägen hem till dig och knacka på ett fönster. Eller bara smyga in genom fönstret i ditt rum och sätta mig på din säng så att du får världens chock när du kommer in i ditt rum. Problemet är att du nog inte skulle bli glad att se mig... Dina annars så inbjudande ögon skulle vara avståndstagande och sårade. Du skulle frysa fast i dörröppningen och stelt be mig att gå.
Jag är rädd för dig.
Jag är rädd för att du ska såra mig som jag har sårat dig.
Jag är rädd för dig, för att jag älskar dig.
Kommentarer
Trackback
