allt svart samlat
Hej kära blogg som jag inte vill att någon ska hitta men antagligen ändå undermedvetet nånstans vill det eftersom jag skriver på den. Min neggoblogg, allt svart samlat.
Önskelista 2010
1. livskraft
2.
Idag gick jag till bussen och funderade på sätt att dö - det var de enda tankarna som gjorde mig lugn. Och idag brydde jag mig knappt om att kolla efter bilar när jag korsade gatorna - händer det så händer det.
Stressad, nervös, orolig, sömnbrist, depression.
Har efter resan kommit fram till att vågskålen jobbigt sjunker mycket lägre än vågskålen värt. När det gäller allt. Har med andra ord inget att leva för. Men förfan. En sak har jag kvar. JAG VILL. Jag vill leva, jag vill vifta med trollspöet så att problemen försvinner med ett poff och jag blir normal. Men jag har inget trollspö! Och att bli av med allt den omagiska vägen är... alltså, det är mount everest.
Oron äter upp mig inifrån.
Jag vill prata med någon som kan hjälpa.
Men hur skulle jag kunna förklara?
Och hur skulle jag våga?
Och tänk om den tycker mina problem är mesiga eller bara konstiga och inte kan hjälpa mig?
Eller tycker att jag tar upp dyrbar tid som nån som har det värre kunde få?
Och hur skulle jag kontakta personen i fråga? Syster är bara läskig, och vad skulle jag komma in där och säga? "Hej, jag dör inombords, vad ska jag göra?" Så skulle hon börja dalta eller något. "Jag oroar mig så mycket för allt så att ingenting känns värt." Så skulle jag väl säga. Men fett random att komma in och säga det? Hm. "Vad ska man göra om man känner att man behöver hjälp?" (Men VILL jag ha hjälp?)
Fortsätter det såhär så måste jag våga fråga.
"Hur vet man när gränsen går mellan att kunna klara av sina problem själv och att behöva få hjälp med det?" kanske. "Kan man vänta ut saker eller måste man ta itu med dom?"
Jaja. Jag har lovat mig själv. No giving up. Jag får stå på perrongen men inte ta steget.
Mitt framtidsjag kommer att tacka mig.
