nowshutdown

(jag fuskar! byter plats på 4 och 2, och lägger ut den redan idag för hinner inte imorn)

Sedan jag läste att jag ska skriva om ett ögonblick har jag blivit mer medveten om alla små ögonblick i livet. Det är rätt härligt faktiskt, för när livet som helhet verkar tungt och deprimerande så kan man alltid begränsa sitt fokus och liksom zooma in på ett ögonblick istället för att försöka ta in hela alltet och få framtidsångest. När man inte hittar nåt värt i det stora livet kan man ju börja med att hitta det i de små ögonblicken. Det kan vara helt meningslösa ögonblick egentligen, som ändå på något sätt är glädjande. Visserligen försvinner glädjen efter ett ögonblick, men sålänge man är i ögonblicket spelar det ju ingen roll, och man kan njuta fullt ut av en okomplicerad känsla utan konsekvenser eller krav. Och när man tänker efter är ju faktiskt själva livet också ett ögonblick, bara ett lite längre.

Det handlar om att se det vackra i vardagliga ting. I skrivande stund såg jag faktiskt ett ögonblick utanför fönstret. Det är grått ute, äckeltöväder och grå molnhimmel, och björkens grenar piskar i den hårda vinden. Folktomt så långt ögat kan se. Öde. Stilla. På ett sorts sorgset sätt, på ett tomt sätt, som om det är en vecka efter mänsklighetens utplåning och världen blundar, håller andan, för att inte känna smärtan. Då, plötsligt, går två pojkar i liknande färgglada ytterkläder förbi, trots att det var säkert tio minuter sedan jag såg resten av deras lågstadieklass passera, och lärarna brukar ju vara så noga med att inte låta några hamna på efterkälken. De här pojkarna har tydligen lyckats slinka genom lärarnas fingrar och fått sig ett par kilometers frihet, men jag tror inte de själva är medvetna om det. De är helt i sin egen bubbla; de ser varandra, de ser asfalten framför skorna, och de ser troligen framför sig vägen de ska gå för att komma dit de ska komma. Och de kommer att gå den vägen. De kommer inte att se åt höger, se ängen och bortom ängen hela oändliga världen som ligger vid deras fötter, om de bara tog det där enda steget utanför deras förutbestämda väg. Men de är nöjda med varandra. De ser på varandra, inte på allt det stora vidsträckta gråa som skulle locka dem eller skrämma dem. Världen för dem tar slut på andra sidan kompisen. De är helt omedvetna om att de är det enda limegröna och turkosa i allt grått, att de är det enda levande i total stillhet. Den dystra stämningen undgår dem totalt, den ena tar ett skuttande steg och den andra ler. Och långsamt öppnar den stora gråa världen ögonen igen och ser på dem, drar efter andan och fyller på nytt lungorna med liv, deras liv. Den ena pojken lägger armen om den andra, världen ler och ögonblicket är över.

Fast faktiskt så var det inte det här ögonblicket jag skulle skriva om, det får bli en bonus.

Ögonblicket jag tänkte på var i förmiddags, när jag var på väg till bussen. Det var ett sånt ögonblick som får mig att konstatera vad helt oväntade saker som kan få en att må bättre ibland. Det var galet halt ute, och framför mig på den smala vägen gick en gammal tant i snigelfart och framför henne hennes gubbe. Jag börjar gå om dem i rask takt för att hinna till bussen, och när jag är precis förbi gubben vänder han sig till sin fru och säger glatt, lite skämtsamt: "jag tänkte väl att det inte vad du!" (Han syftade alltså på att han tänkte väl att det inte var hans gamla långsamma fru som plötsligt fick fart och stadigt stegade förbi honom utan en tanke på halkan.) Och så började han skratta, och jag började skratta, våra skratt möttes och hans hjärtliga, kluckande skrockande ringde i mina öron blandat med live like we're dying - kris allen från hörluren, och jag kände mig ren och lätt, en vårvind blåste rakt igenom min själ.

Så intressant att man kan dö. Men jaha:

en macka med svartvinbärssylt
ett glas vatten
två skedar yoghurt
två klunkar kaffe

lite spaghetti
en tugga carbonarasås (lägg av att stoppa vitlök i maten bentley!! svälter ju ihjäl over here)
sallad
rivna morötter
kidneybönor
solrosfrön
knäckemacka med bregott och soltorkade tomater
ett glas vatten

sista chokladglassen i paketet, med chokladsås
macka med ost, kalkon, tabasco och tomat
en likadan macka
egengjord blåbär- och apelsinsmoothie
ett glas vatten

wow. inte undra på att jag är mätt.

Yeah jag ska dränka min blogg i inlägg genom en såndär halvful lista. Julkalender fast josefinkalender.

Dag 1 – Det här åt jag i dag
Dag 2 – Vad är kärlek?
Dag 3 – Min dag
Dag 4 – Ett ögonblick
Dag 5 – Min tro
Dag 6 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 7 – I min handväska
Dag 8 – Inatt drömde jag...
Dag 9 – Min första kyss
Dag 10 – Ett minne
Dag 11 – Detta ångrar jag
Dag 12 – Ett annat ögonblick
Dag 13 – Det här upprör mig
Dag 14 – Det här får mig att må bättre
Dag 15 – Sist jag grät
Dag 16 – En första
Dag 17 – En rädsla
Dag 18 – Min favoritplats
Dag 19 – Ett sista ögonblick
Dag 20 - Något jag funderar över
Dag 21 - En förebild
Dag 22 - 10 låtar som spelas på min spotifylista
Dag 23 - Någon jag skulle vilja byta liv med för en dag och varför
Dag 24 - Framtiden
Dag 25 - En bild av något som gör mig glad
Dag 26 - Vad gör mig annorlunda än alla andra
Dag 27 - Något jag längtar mycket efter
Dag 28 - En film som är värd att se och varför jag tycker så
Dag 29 - En bild på mig från förra året och nu
Dag 30 - Vad jag har lärt mig den senaste månaden

 

Staden som vaktas av en superhjälte:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8374198.ab

Hihi, så sött. Jag vill också.

Hittills när jag har skrivit saker har jag haft hela historien och alla personerna i den klara redan innan jag satt orden på pappret. Jag har liksom velat veta att den ska vara värd att skriva innan jag börjar. Idag hände något nytt. 3 karaktärer sökte upp mig, och jag kunde inte släppa dem. Jag ville ge dem liv. Så jag satte en penna mot ett papper och bara lät dem leda mig, litade på att de skulle ta mig nånstans och låta mig ha kul på vägen.

- Okey guys, jag har den!
Ritz kom utspringande ur den smala, ruffiga gränden med de svarta dreadlocksen studsandes kring huvudet och en eldig blick inramad av skarp eyeliner fäst på boken hon höll i handen. En sliten, vackert gammelröd bok med guldiga ingraveringar. Precis sådär som man förväntar sig att en mystisk, magisk bok ska se ut om man, liksom dessa tre ungdomar som andlöst står lutade över boken i det mjuka skenet av gatlyktan, läser alldeles för mycket fantasy. Faktum är att det är tack vare det där evinnerliga läsandet som de står här tillsammans inatt. Hade de inte alla varit med i läsecirkeln hade de väl knappt ens sett varandra, och hade de mot förmodan gjort det var chansen ändå försvinnande liten att de hade tagit någon sorts kontakt med varandra - de var ju så olika.
      Ritz - den långa tuffa tjejen med hårt smink, hård blick, hårda nitar på alla svarta kläder. Goth, skulle de kalla henne, för hennes läskiga linser, för hennes pösbyxor och för musiken hon lyssnade på. Hon skulle spotta på deras fötter om de kallade henne det med en negativ klang. Ritz var en pansarvagn - ingen vågade nånsin stå i vägen för henne.
      På hennes högra sida, Morris. Ja, han heter Morris, som en hund. Tyck inte synd om honom än - det blir värre. Med sina stora bruna ögon, sin rufsiga päls, förlåt, hår, i samma färg och sin förvirrade men lojala uppsyn var han även väldigt lik en hund till utseendet. Han hade dessutom hundegenskapen att kunna läsa av hur folk runtomkring honom ville att han skulle bete sig, och gjorde sen allt för att vara dem till lags och glädja dem. En egenskap som, kombinerat med de faktum att hans hundutseende var av en ganska charmig variant och att hans kropp under de stilrent slitna kläderna fick sina dagliga doser gymträning, gick hem förvånansvärt bra hos tjejerna.
      Och så till höger om Morris, smått huttrande i kylan, Senaro. Snö som vit aska i hans sotsvarta, halvlånga kalufs. Senaro är en såndär som människor, oavsett kön och ålder, dröjer med blicken på en halv sekund längre än på alla andra. Ser man ut över ett folksamlingshav är det liksom hans krok ögonen fastnar på. Han är vacker. På ett rent estetiskt sätt. Den mjuka, bleka pärlhalsbandshuden i kontrast mot kolrufset på huvudet. Kindbenen, de markerade dragen, de mörka ögonbrynens lätta böjning. Men framförallt: smaragderna på varsin sida om näsbenet. Det bara är så - killen har smaragder till ögon. Och som de lyser…
      Själv vet han inte om det här, Senaro. Han ser oliver på smaragdernas plats när han sneglar mot spegeln på kvällarna. Och han är tyst. Han är så tyst, och han vänder bort blicken, blir till is; lugn, kall, omöjlig att ha ett grepp om. Ingen tränger igenom Senaros is, ingen.

Men nu står de där alla tre; trollbundna lutar de sig över boken, och den gamla stadens höga stenhus lutar sig över dem. Snöflingorna dalar sakta mot marken - det enda beviset på att tidens hjärta fortfarande slår. Andlös tystnad. Ja, på riktigt, annars hade små moln synts utpustade från deras munnar i nattluftens kyla.  

Tillslut bryter Morris ögonblickets magi:


och här är det paus, för tillfället. Jag har ingen aning om vad det är för jäkla bok de har tagit. Och varifrån? Och varför? Hur bra kompisar är de tre egentligen? Är Ritz så problemfri som hon vill få folk att tro? Vad tänker Morris säga? Något korkat, eller är han faktiskt smart? Och Senaro... underbara Senaro. Kommer han träffa någon som får honom att förstå sitt värde och våga öppna sig?

Jag är så excited. Det finns så många dörrar att välja på. Kan inte låta bli att glänta lite på vissa av dem och kika in, men jag vet att det inte kommer bli rätt om jag väljer vilka dörrar jag vill ta. Jag måste vänta, och låta R och M och S ge mig historien, bit för bit.