nowshutdown

(jag fuskar! byter plats på 4 och 2, och lägger ut den redan idag för hinner inte imorn)

Sedan jag läste att jag ska skriva om ett ögonblick har jag blivit mer medveten om alla små ögonblick i livet. Det är rätt härligt faktiskt, för när livet som helhet verkar tungt och deprimerande så kan man alltid begränsa sitt fokus och liksom zooma in på ett ögonblick istället för att försöka ta in hela alltet och få framtidsångest. När man inte hittar nåt värt i det stora livet kan man ju börja med att hitta det i de små ögonblicken. Det kan vara helt meningslösa ögonblick egentligen, som ändå på något sätt är glädjande. Visserligen försvinner glädjen efter ett ögonblick, men sålänge man är i ögonblicket spelar det ju ingen roll, och man kan njuta fullt ut av en okomplicerad känsla utan konsekvenser eller krav. Och när man tänker efter är ju faktiskt själva livet också ett ögonblick, bara ett lite längre.

Det handlar om att se det vackra i vardagliga ting. I skrivande stund såg jag faktiskt ett ögonblick utanför fönstret. Det är grått ute, äckeltöväder och grå molnhimmel, och björkens grenar piskar i den hårda vinden. Folktomt så långt ögat kan se. Öde. Stilla. På ett sorts sorgset sätt, på ett tomt sätt, som om det är en vecka efter mänsklighetens utplåning och världen blundar, håller andan, för att inte känna smärtan. Då, plötsligt, går två pojkar i liknande färgglada ytterkläder förbi, trots att det var säkert tio minuter sedan jag såg resten av deras lågstadieklass passera, och lärarna brukar ju vara så noga med att inte låta några hamna på efterkälken. De här pojkarna har tydligen lyckats slinka genom lärarnas fingrar och fått sig ett par kilometers frihet, men jag tror inte de själva är medvetna om det. De är helt i sin egen bubbla; de ser varandra, de ser asfalten framför skorna, och de ser troligen framför sig vägen de ska gå för att komma dit de ska komma. Och de kommer att gå den vägen. De kommer inte att se åt höger, se ängen och bortom ängen hela oändliga världen som ligger vid deras fötter, om de bara tog det där enda steget utanför deras förutbestämda väg. Men de är nöjda med varandra. De ser på varandra, inte på allt det stora vidsträckta gråa som skulle locka dem eller skrämma dem. Världen för dem tar slut på andra sidan kompisen. De är helt omedvetna om att de är det enda limegröna och turkosa i allt grått, att de är det enda levande i total stillhet. Den dystra stämningen undgår dem totalt, den ena tar ett skuttande steg och den andra ler. Och långsamt öppnar den stora gråa världen ögonen igen och ser på dem, drar efter andan och fyller på nytt lungorna med liv, deras liv. Den ena pojken lägger armen om den andra, världen ler och ögonblicket är över.

Fast faktiskt så var det inte det här ögonblicket jag skulle skriva om, det får bli en bonus.

Ögonblicket jag tänkte på var i förmiddags, när jag var på väg till bussen. Det var ett sånt ögonblick som får mig att konstatera vad helt oväntade saker som kan få en att må bättre ibland. Det var galet halt ute, och framför mig på den smala vägen gick en gammal tant i snigelfart och framför henne hennes gubbe. Jag börjar gå om dem i rask takt för att hinna till bussen, och när jag är precis förbi gubben vänder han sig till sin fru och säger glatt, lite skämtsamt: "jag tänkte väl att det inte vad du!" (Han syftade alltså på att han tänkte väl att det inte var hans gamla långsamma fru som plötsligt fick fart och stadigt stegade förbi honom utan en tanke på halkan.) Och så började han skratta, och jag började skratta, våra skratt möttes och hans hjärtliga, kluckande skrockande ringde i mina öron blandat med live like we're dying - kris allen från hörluren, och jag kände mig ren och lätt, en vårvind blåste rakt igenom min själ.