nowshutdown

Hittills när jag har skrivit saker har jag haft hela historien och alla personerna i den klara redan innan jag satt orden på pappret. Jag har liksom velat veta att den ska vara värd att skriva innan jag börjar. Idag hände något nytt. 3 karaktärer sökte upp mig, och jag kunde inte släppa dem. Jag ville ge dem liv. Så jag satte en penna mot ett papper och bara lät dem leda mig, litade på att de skulle ta mig nånstans och låta mig ha kul på vägen.

- Okey guys, jag har den!
Ritz kom utspringande ur den smala, ruffiga gränden med de svarta dreadlocksen studsandes kring huvudet och en eldig blick inramad av skarp eyeliner fäst på boken hon höll i handen. En sliten, vackert gammelröd bok med guldiga ingraveringar. Precis sådär som man förväntar sig att en mystisk, magisk bok ska se ut om man, liksom dessa tre ungdomar som andlöst står lutade över boken i det mjuka skenet av gatlyktan, läser alldeles för mycket fantasy. Faktum är att det är tack vare det där evinnerliga läsandet som de står här tillsammans inatt. Hade de inte alla varit med i läsecirkeln hade de väl knappt ens sett varandra, och hade de mot förmodan gjort det var chansen ändå försvinnande liten att de hade tagit någon sorts kontakt med varandra - de var ju så olika.
      Ritz - den långa tuffa tjejen med hårt smink, hård blick, hårda nitar på alla svarta kläder. Goth, skulle de kalla henne, för hennes läskiga linser, för hennes pösbyxor och för musiken hon lyssnade på. Hon skulle spotta på deras fötter om de kallade henne det med en negativ klang. Ritz var en pansarvagn - ingen vågade nånsin stå i vägen för henne.
      På hennes högra sida, Morris. Ja, han heter Morris, som en hund. Tyck inte synd om honom än - det blir värre. Med sina stora bruna ögon, sin rufsiga päls, förlåt, hår, i samma färg och sin förvirrade men lojala uppsyn var han även väldigt lik en hund till utseendet. Han hade dessutom hundegenskapen att kunna läsa av hur folk runtomkring honom ville att han skulle bete sig, och gjorde sen allt för att vara dem till lags och glädja dem. En egenskap som, kombinerat med de faktum att hans hundutseende var av en ganska charmig variant och att hans kropp under de stilrent slitna kläderna fick sina dagliga doser gymträning, gick hem förvånansvärt bra hos tjejerna.
      Och så till höger om Morris, smått huttrande i kylan, Senaro. Snö som vit aska i hans sotsvarta, halvlånga kalufs. Senaro är en såndär som människor, oavsett kön och ålder, dröjer med blicken på en halv sekund längre än på alla andra. Ser man ut över ett folksamlingshav är det liksom hans krok ögonen fastnar på. Han är vacker. På ett rent estetiskt sätt. Den mjuka, bleka pärlhalsbandshuden i kontrast mot kolrufset på huvudet. Kindbenen, de markerade dragen, de mörka ögonbrynens lätta böjning. Men framförallt: smaragderna på varsin sida om näsbenet. Det bara är så - killen har smaragder till ögon. Och som de lyser…
      Själv vet han inte om det här, Senaro. Han ser oliver på smaragdernas plats när han sneglar mot spegeln på kvällarna. Och han är tyst. Han är så tyst, och han vänder bort blicken, blir till is; lugn, kall, omöjlig att ha ett grepp om. Ingen tränger igenom Senaros is, ingen.

Men nu står de där alla tre; trollbundna lutar de sig över boken, och den gamla stadens höga stenhus lutar sig över dem. Snöflingorna dalar sakta mot marken - det enda beviset på att tidens hjärta fortfarande slår. Andlös tystnad. Ja, på riktigt, annars hade små moln synts utpustade från deras munnar i nattluftens kyla.  

Tillslut bryter Morris ögonblickets magi:


och här är det paus, för tillfället. Jag har ingen aning om vad det är för jäkla bok de har tagit. Och varifrån? Och varför? Hur bra kompisar är de tre egentligen? Är Ritz så problemfri som hon vill få folk att tro? Vad tänker Morris säga? Något korkat, eller är han faktiskt smart? Och Senaro... underbara Senaro. Kommer han träffa någon som får honom att förstå sitt värde och våga öppna sig?

Jag är så excited. Det finns så många dörrar att välja på. Kan inte låta bli att glänta lite på vissa av dem och kika in, men jag vet att det inte kommer bli rätt om jag väljer vilka dörrar jag vill ta. Jag måste vänta, och låta R och M och S ge mig historien, bit för bit.