Knas
En dag. En enda liten futtig dag, så länge klarade jag att ha kommit över honom. Jävlar vad det svider i mig just nu. Såndär saknad som kommer som en stor blytyngd och landar på mig så jag ligger platt mot marken och kämpar för att kunna andas. Jag fryser och skakar igen, jag fruktar att jag anar hur det här kommer att sluta:
Du klättrar uppåt och uppåt, blir glad och populär och snygg(are) och förknippar mig med endast lidande och svek. Och jag kommer inte att klara att glömma dig, ber dig att få en ny chans men du vill inte veta av mig när du har upptäckt att du kan ha det mycket bättre.
30 dagar har gått sedan vi bröt. Varför är jag så svag för dig när jag inte kan få dig? Idag ser jag bara de bra minnena, bara de bra möjligheterna. Vet du hur arg jag blev på mig själv för att jag var nära att börja gråta när amanda lät mig se ett sms från dig? Vet du hur besviken jag blir på mig själv när hjärtat får upp farten bara för att du loggar in på msn? Idag är det dig jag kämpar för, alltid.
Och vad jobbigt det är att ni jämt ska flytta fram teaterföreställningen. Jag simmar i mörkt, djupt, kallt vatten och den är min brygga. Störande att den ska försvinna ur min syn så fort jag börjar närma mig. För alltså fan. Jag hatar att erkänna det. Men. Jag. Saknar. Dig. Som ett sugande svart hål i hjärtrakten, som ett sorgset pirrande i bröstet, tomhet.
Fast samtidigt hatar jag mig själv för att jag saknar dig som mest när jag har fått höra att du har jeans, att du står o kramar några tjejer, att du hade fint hår. Hatar att jag saknar dig som mest när du inte på något sätt bekräftar att du saknar mig med. Hatar att just nu vill jag bara åka raka vägen hem till dig och knacka på ett fönster. Eller bara smyga in genom fönstret i ditt rum och sätta mig på din säng så att du får världens chock när du kommer in i ditt rum. Problemet är att du nog inte skulle bli glad att se mig... Dina annars så inbjudande ögon skulle vara avståndstagande och sårade. Du skulle frysa fast i dörröppningen och stelt be mig att gå.
Jag är rädd för dig.
Jag är rädd för att du ska såra mig som jag har sårat dig.
Jag är rädd för dig, för att jag älskar dig.
VRÅL
RADERA RADERA RADERA RADERA.
Känslan jag har just nu får mig att vilja rota fram alla bilder, alla sms, hans nummer, hans msn, hans bdb och bara: DELETE.
bara gå nånstans och
VRÅLA.
Vråla ut det stora hålet inom mig.
Bränna alla jävla minnen och tina min iskalla själ vid lågorna.
Och ändå...
försvinner han...
skulle jag gå i bitar likt skört glas mot ett stengolv.
another teori
Mitt hjärta och min själ har redan hittat den de vill vara med, men mitt sinne och min kropp har inte fått nog av äventyr än.
Kan vara så. Eller så är allt bara en dum vanföreställning skapad av romantiska drömmar och tonårsstinna hormoner.
and I got my soul in your heart
Som när man har feber och varje hjärtslag gör ont. Jag får frossaattacker och ibland orkar jag inte ens stå. Har bitit sönder läpparna, kinderna och nu även tungan. Att saknad kunde vara fysiskt visste jag inte förrän nu.
Ibland vet jag inte vad av allt det är som gör att jag skakar. För faktiskt, det mesta är väldigt dåligt i mitt liv just nu. Men det går jag inte in på nu, för då kommer jag skriva på det här inlägget i hundra år och jag har en massa annat jag borde göra istället för att sitta här och klaga.
Den bästa tiden på min dag är typ innan jag ska somna. Då tänker jag tillbaka på tiden som har varit, och visst förfinar jag minnena men jag vet att de inte var jättefula i verkligheten heller...
Jag har sagt till mig själv att när jag inte längre behöver dig, men ändå vill ha dig, då kan jag få dig. Men jag kommer fan alltid att behöva dig. Det kommer att ta så jävla lång tid för mig att bli stark och självständig. Jag har så hemskt dåligt tålamod ibland.
Jag orkar inte ta itu med mitt liv men jag vet att jag måste börja snart för att nå mitt mål. Tänk om jag aldrig kommer kunna vara helt kär i dig igen.. det är typ min värsta farhåga. För då är hela mitt liv till ingen nytta alls. Jag vill heller aldrig någonsin vara kär i någon annan om jag inte kan vara kär i dig. När blev det såhär? Jag trodde att man måste tycka om en persons alla möjliga sidor och vinklar för att den ska kunna vara ens allt. Jag ser många sidor i dig som jag har svårare att tycka om, men ändå. Mitt allt. Får svårt att andas varje gång du ger någon hint om mig i msnnamnet. Är nära till tårarna när jag fantiserar om att träffa dig igen. Fan i helvete vad jag vill vara den som vill vara med dig. Jag tror vi förbannade varandra från första början, allt vårt jävla snack om dominobrickor och själar. Ögonen är själens spegel, och du vet ju hur våra ögon reagerar på varandra. Jag tänker fortsätta låtsas att vi är menade för varandra, en dag, förr eller senare. Det ger mig en anledning att andas när det är ont om syre.
