i can't fight this feeling anymore
"Kärlek", så dumt. Man känner ju plötsligt att det inte är en lek. Eller jo, för på engelska är ordet för lek och spel samma sak: game. Likaså på franska: joue. Så visst, det är en lek. Det har samma bubbliga intensitet som någon kull-lek på stranden eller ängen, liknande ohejdbara leenden, samma bubbla av att ingenting finns utom härochnu(ochdu).
Men så kommer dagen då man märker att det finns en insats, som i spel. Och det är inte som pokern man har spelat med kompisarna, nej, det är inte att betta ett par marker i taget eller till och med checka sig igenom en runda.
Nej, på den ilande värken i hjärtat märker man att det redan har gått all-in bakom ryggen på förnuftet. För man kan inte spela smart i kärspel. Man kan inte safe:a. Det går inte att betta en liten bit i taget för att kunna gå därifrån någorlunda hel om det inte blir som man tänkt.
Man tror att man kan det, man tror att man har allting under kontroll, ska just till att satsa ännu en snål minibit när man ser att hela hjärtat redan ligger där mitt i potten, bultande, blödande, hoppfullt.
Shit.
Men vad kan man göra. Jag får svälja paniken, snegla osäkert på min medspelare i hopp om att han med ett (kär)lekfullt leende går all in, han med.
'cause I can't fight this feeling anymore
