nowshutdown

Pyooh vad jag har tråkigt. Börjar ångra att jag inte gick på Öppet Hus faktiskt; jag stannade hemma för att plugga, och har ännu inte skrivit en rad på vare sig engelskan eller historian. Kollade på teve istället, läste ut locke lamora och började på svenskaboken. Nej, nästa Öppet hus ska jag fan gå (kanske), och vara "statist" som oscar och marcus uttrycker det. Egentligen innebär det att man bara hänger där och snyltar på fikat.

Det är tråkigt att det inte är vår. Att virvla hem från busshållplatsen alldeles färgglad inombords med glittrande ögon och sprittande ben blir inte lika stämningsfullt när det istället för solsken och kvittrande fåglar är snöslask och halka ute. Å andra sidan är glädje så bräckligt och mina humörsvängar så många att vinterslasket nog passar mina känslor snart igen. Gränsen när pirrandet övergår till svidande är suddig och så lätt att halka över. Men jag vill inte ner i en sänka igen, jag strävar ju uppåt...

Nu ska jag i alla fall berätta en liten onödig historia om min såndär ludd-sak som sitter på iPodhörlurarna. En vacker dag för ett par veckor sen satt jag framför datorn med hörlurarna i när jag bestämde mig för att gå ner i köket och stoppa något i munnen. Väl nere i köket märker jag att mitt öra känns ovanligt dövt, igenproppat. Jag slår på det med handflatan, och ut faller dendär tussen. Efter ett skratt stoppar jag den i jeansfickan och glömmer bort den. Dagarna går och jag vänjer mig att lyssna på musik med bara ena luren i. Vänster lur får sitta i höger öra, and I couldn't care less. Men så igårkväll behövde jag ta lite lipsyl på mina stackars torra, söndergnagda läppar och när jag sätter fingret på undersidan av "burken" för att trycka upp lipsylen en bit (ni fattar?) så känner jag något konstigt mjukt. Jag får för mig att det är en hårig spindel (på grund av en dum mardröm jag hade), så jag skriker och släpper allt på golvet. Och vad flyger ut, om inte min öron-tuss? Vissa saker har verkligen ett eget liv, jag förstår inte alls hur den har hamnat där.

Åhh, jag har fortfarande tråkigt. De sista spåren av adrenalin och annat i mitt blod gör det till en plåga att sitta stilla och göra ingenting. Hoppas morgondagen blir lika... pirrframkallande som idag var. Fast jag är ganska säker på att jag hoppas förgäves, och det är väl lika bra antar jag. Jag funderar över något vi läste om i nian; många européer vill helst leva sitt känsloliv som en rak linje - inga höga lyckotoppar, men inte heller några sänkor av deppighet. Inom hinduismen (tror jag?) så lever de hellre ett liv som går högt upp och sen lågt ner oså högt upp igen och så vidare... När vi läste om det var jag nästan helt säker på att jag ville leva den raka linjen, nu är jag nästan säker på motsatsen. Så... jag hoppas nog på pirret ändå. Det är värt den där känslan när man är allra högst upp på toppen även om man vet att man kommer att falla.

För jag vet vad jag vill ha. And I want it now. I want it bad. Jag har inte tålamod att sitta still, inte lust att tänka efter. De där stunderna när hjärtat pumpar så man blir hög - jag vill ha dem. Stunderna när man får andnöd på ett bra sätt, när händerna skakar av förväntansfullhet, när tsunamis av fjärilar rusar genom kroppen, när hjärnan får kortslutning som av ett blixtnedslag - jag vill ha dem.