nowshutdown

Idag, fredag, har jag varit i storastaden och letat efter jeans. Jag har säkert provat 20 stycken, jag svär, och inga var ens i närheten av tillräckligt bra. Livet är hårt för den vars gener kombinerar smala ben och normalbreda höfter. Storlek 25 är perfekt tajta, men knappen går inte att få igen. Storlek 26 går lätt att knäppa, men sitter för löst. Vet inte hur många gånger idag jag har stormat ut ur ett provrum med orden "samma problem som vanligt!" och irriterat slängt ifrån mig jeansen på närmaste hylla. Vilken plåga jag måste ha varit för affärsbiträdena eftersom jag verkligen inte kan vika kläderna jag lägger tillbaka. Eller, kan kan jag väl. Men varför ska jag göra mig besväret när de ändå får betalt för att hålla affären i ordning?
Jeansshoppingen fick, till skillnad från de flesta filmer, ett olyckligt slut. Vi föll för varsitt par jeans som bara fanns i fel storlekar. Med värkande hjärtan satte vi oss och tröståt tills jag kom på att det i alla fall var bättre att vi inte hittade någonting alls än att vi köpte några halvbra jeans och ångrade oss efter nån vecka. Då åkte vi hem, i sällskap med två andra prickar som vi hittade på tunnelbanan.
Väl hemma frös jag som en kinesisk nakenhund i Sibirien, så jag tände en brasa (efter att jag hade bytt om till mjukis - har verkligen fått nog av jeans idag). Elden gav precis den intensiva värme jag behövde och jag satt jättenära jättelänge så att hettan sved i mitt ansikte. Jag funderade på en sak oxå; tänk om man hittar sig själv och upptäcker att man inte tycker om den personen alls?
Nej, nu ropar min kudde på mig och jag tänker lyda den för en gångs skull. Bara för att min mage gör så ont och för att jag inte kan låta bli att tugga sönder insidan av mina kinder/läppar.