nowshutdown

Jaha. Sitter här med ont i armen från handleden till axeln, och dessutom i ryggen ända ner till svanskotan. Halkade nämligen på vägen hem från tåget. Jag skulle gå nerför en backe och halva gångvägen var full av is. En skranglig tant gick osäkert framför mig på den torra sidan, men jag kände att eftersom jag ännu är i mina bästa, starkaste år så borde jag ta den isiga vägen. Inte kom jag långt förrän fötterna började glida neråt. Farten bara ökade och ökade och det var över halva backen kvar, plus att jag kom närmare och närmare en stor stengrej som stod mitt i vägen. Medan min hjärna övervägde om jag skulle följa impulsen att skrika eller impulsen att sätta mig ner gav plötsligt min balans upp och jag fortsatte ungefär fyra meter glidandes på rygg. Sedan tog farten slut så jag reste mig och skrattade ihjäl mig, för även om det hade gett mig en stor jävla fläck på ryggen/rumpan (vilken jag förresten inte märkte förrän jag kom hem, pinsamt) så gjorde det inte alls ont.

Ja, ni läste rätt. För det var min nästa vurpa som skadade mig. Jag gick vidare, upprymd av solen och min fina wannabe-americas-funniest-homevideos-halkning och av att ipoden bytt låt från Map of the Problematique till Yesterdays Feelings. Så kom jag till en tio meter lång grusväg som var täckt med is hela vägen. Barnet i mig vaknade till liv med ett litet pirrande i bröstet och ett leende svepte över mina läppar. Utan att tänka efter ömsom dansade, ömsom sprang och ömsom gled jag iväg över ishavet. Jag märkte att den sprack i fina stjärnor när jag hoppade så jag började skutta runt som en tokig dagisunge. Det var dumt gjort. För mitt i tredje hoppet drog någon undan marken under mina fötter. En halv sekund senare landade jag halvt skrikandes, halvt skrattandes på isen med förvåningen klistrad i ansiktet och smärtan pulserandes genom delar av kroppen. Så linkade jag hemåt, skrockandes för mig själv. Visst gjorde det ont, men på ett ganska uppfriskande sätt, och min komiska klumpighet hade gjort mig på bra humör för tillfället. Om ett gott skratt förlänger livet tänker jag halka mig gul och blå varenda dag.

Inte blev mitt skrattfnatt bättre av att när jag satt och åt brownies så kom Pokerface på radio och mamma utbrast:
- Åh, det är ju den här Monkeyface!
- Den heter faktiskt Brownieface, slängde jag förstrött ur mig och exploderade sen i skratt när jag insåg vad jag just sagt.


Ledig imorgon! <333333333333333333333333333333333333 okej, det där var kanske en aning överdrivet. Men det ska bli jätteskönt,  fastän jag måste sitta och plugga hela dagen (om inget jättebautaviktigt dyker upp).
Nu ska jag fortsätta lyssna på Afasii & Filthy, haha verkligen inte min musiksmak men ändå bra en sånhär dag :D

Buss och ram!