nowshutdown

Såhär känner jag idag:

http://www.youtube.com/watch?v=1iU0AMAGZsQ


with my last left single breath
I'll still be singing to you

Fan.

Jag önskar och önskar och önskar och biter ihop käkarna knyter nävarna hårt hårt för att inte avslöja, inte störa, inte förstöra.

They say if you love someone enough you got to set them free.

Don't want to turn off the light
hope someone hears me tonight.
I know there's a snake in my bed
eating its way through my head

I want to be normal, I want to feel safe
waking up screaming, it's always the same.
I don't want to turn off the light
hope someone hears me tonight.

Hold me, tell me everything's okay.
Show me there's a way to beat the monster
save me, make it go away.

Im trying to wash of the stains,
try not to think about the pain
I know I've got no place to hide,
God knows the times that I tried

I want to be normal, I want to feel safe
waking up screaming, it's always the same.
I don't want to turn off the light
hope someone hears me tonight.


Jag minns när den här låten spelades inuti mig för första gången. Han låg bredvid mig i min säng, det var mitt i natten, huset var tomt, mörkt och tyst och det fanns bara vi i hela världen. Av någon anledning kom allt över mig just då, ormen ringlade runt i mitt huvud medan tårarna stilla letade sin väg längs mina kinder. Han förstod inte varför och jag kunde inte förklara, men det räckte att han fanns där. I värmen från hans omtanke och hans armar runtom mig torkade kinderna sakta, och jag tycker jag mig minnas att jag somnade lugn.

Men missuppfatta mig inte. Jag sitter inte med gråten i halsen när jag skriver det här, jag känner inte ens stynget i bröstet. Förvånansvärt nog har jag accepterat situationen som den är. Om någon skulle hoppa fram och säga att allt var ett skämt och jag kan gå tillbaka i tiden ett par månader, kanske just till den där natten, skulle jag tacka nej. För jag behöver det här. Jag är lugn, jag är stark och jag är jättetacksam för det vi hade men jag vill inte ha det tillbaka. Inte än. Om några månader kanske jag kommer kunna säga "inte någonsin." Jag vet att jag fortfarande är långt ifrån stabil, sveket kommer alltid skava djupt inuti själen och att jag så lätt blev ersatt väcker en känsla som är allt annat än behaglig, men det finns bara en väg att gå och det är framåt. Kanske korsas våra vägar igen nån gång i framtiden, kanske gör dom det inte. Det spelar mig faktiskt ingen roll, hur det än blir tror jag att det blir bra tillslut.