Om
Jag är så jobbig... Har en fet svenskauppgift som ska vara inlämnad imorn och borde dessutom plugga inför nationella i franska, men tror ni jag sitter koncentrerat och skriver så att tangenterna glöder? Nej. Jag vet att jag borde satsa eftersom jag vill ha mvg i båda ämnena, men tror ni jag gör det? Nej. Fem rader är allt jag har lyckats formulera.
Har jag någon bra ursäkt för att inte plugga då? Gör jag något nyttigt istället, något som lönar sig i framtiden? Nej, nej och åter nej. Jag roar mig med att googla bilder på "anime love" och anime kiss".
Det är seriöst bara löjligt.
Jag gillar inte ens anime.
Men på bilderna verkar kärleken vara så lätt, så... rätt. Äckligt perfekt, men ändå tilldragande. Mjuka spontanta omfamningar, klängande armar som slutar i händer fastklamrade kring en axel, nacke, rygg. Grepp som aldrig lossnar, blickar som inte kan brytas. Och så det osynliga kraftfältet runt personerna på bilden så ingen kan undgå att se: de två hör ihop. Har alltid gjort det och kommer alltid att göra, som handen i handsken, like peas and carrot, you name it. Två själar som blir till en och placeras i två kroppar.
Ett felfritt förhållande åt två felfria människor.
Man blir nästan bländad av lyckan som strålar inte bara från deras ögon och ansikte, utan från hela kroppen. De är två elektriska poler laddade med kärlek i varenda kvadratmillimeter; när de nuddar vid varandra gnistrar och sprakar och exploderar det behagligt.
Så lekande lätt att de ser ut att kunna lyfta och flyga iväg. (Inte för att jag skulle kunna föreställa mig varför de skulle vilja flyga iväg från den fantastiskt fina miljön de avbildats mot, men ändå.)
Och jag kan inte hindra mig från att tänka: jag kunde ha det så.
Om inte.
Om.
(face it josefin, du är avundsjuk på en bild. hur lågt får man sjunka?)
Har jag någon bra ursäkt för att inte plugga då? Gör jag något nyttigt istället, något som lönar sig i framtiden? Nej, nej och åter nej. Jag roar mig med att googla bilder på "anime love" och anime kiss".
Det är seriöst bara löjligt.
Jag gillar inte ens anime.
Men på bilderna verkar kärleken vara så lätt, så... rätt. Äckligt perfekt, men ändå tilldragande. Mjuka spontanta omfamningar, klängande armar som slutar i händer fastklamrade kring en axel, nacke, rygg. Grepp som aldrig lossnar, blickar som inte kan brytas. Och så det osynliga kraftfältet runt personerna på bilden så ingen kan undgå att se: de två hör ihop. Har alltid gjort det och kommer alltid att göra, som handen i handsken, like peas and carrot, you name it. Två själar som blir till en och placeras i två kroppar.
Ett felfritt förhållande åt två felfria människor.
Man blir nästan bländad av lyckan som strålar inte bara från deras ögon och ansikte, utan från hela kroppen. De är två elektriska poler laddade med kärlek i varenda kvadratmillimeter; när de nuddar vid varandra gnistrar och sprakar och exploderar det behagligt.
Så lekande lätt att de ser ut att kunna lyfta och flyga iväg. (Inte för att jag skulle kunna föreställa mig varför de skulle vilja flyga iväg från den fantastiskt fina miljön de avbildats mot, men ändå.)
Och jag kan inte hindra mig från att tänka: jag kunde ha det så.
Om inte.
Om.
(face it josefin, du är avundsjuk på en bild. hur lågt får man sjunka?)
