filifjonkan
Oh geez. Hela mitt liv har jag fått olustkänslor av att se bilder på eller höra talas om Filifjonkan. Fick nyss för mig att jag skulle testa om mitt nästan 19-åriga jag fortfarande kröp ihop inför åsynen av en jäkla seriefigur. Och well ja, jag tryckte bort sidan med google-bilder väldigt fort. Kan inte sätta fingret på vad det är, men av någon orationell anledning fyller den där smala saken mig med ångest och avsmak.
Men är det verkligen en orationell anledning?
När jag tryckte bort bilderna hittade jag en kort beskrivning av henne: "Filifjonkan är en osäker men rakryggad figur i stort behov av bekräftelse. Tidigare eventuella traumatiska upplevelser tycks ha präglat hennes personlighet och därför är hon ganska skrämd och ångestfylld. Hon bor ensam i sitt perfekt städade och pyntade hus men längtar efter gemenskap och oordning. Kanske är det därför hon älskar att vara ute när det är storm."
Och det slår mig att jag har en Filifjonka i mig. Kanske är det egentligen, undermedvetet, Filifjonkan i mig själv som jag ända sedan jag varit liten känt rädsla och avsmak för, och liksom projicerat det till seriefiguren.
MEN ERKÄNN ATT HON SER BRA CREEPY UT .__.
tankar som tågtrafik i rusningstid
Och när de somnade, båda två ovetandes var deras egen hud slutade och den andres tog vid, vred sig de gamla matematikerna i sina gravar för att en plus en plötsligt var en.
(Et quand ils se sont endormis, tous le deux sans savoir où leur propre peau s'est terminé et les autres ont pris la, les mathématiciens anciens se sont tordu dans leurs tombes parce que un plus un est soudainment devenu un.)
Yeah, ibland fastnar man för en mening man kommer på. Och varför inte styla lite och skriva den på franska med. Och en till som fastnat:
So sorry I have no faith in second chance
but baby, there aint no religion in the name of Judas
Meningar är fina. Träffande metaforer, allitterationer, ord som ur intet planterar hela trädgårdar i ett tröttdött sahara-sinne.
Jag borde börja samla på dem.
spontanteeext!
dumduriduuu min hjärna ryker av för mycket vetenskaplig uppsats. Dom är knas, en uppsats är jobbig nog utan att man ska krångla till den med teoretiska utgångspunker och överanvancerade meningar. för att inte tala om KÄLLFÖRTECKNINGAR, och FOTNÖTTER! eller fotnoter kanske det heter... haha. Mina källor so far:
1. wikipedia
2. wikipedia
3. wikipedia
4. nån sida som jag inte sparade länken till
Min lillkusin berättar på facebookchatten att hon bakar, sött. Jordgubbstårta. Wow, somrigt... påminner mig om för två år sedan när jag och kompis satt i skolan ett par dar innan avslutningen och googlade jordgubbstårtor. Två år sedan?! Tiden har gått så jävla fort såhär i efterhand, fastän varje dag kändes så oändligt lång. Nu är det lite mer än två månader kvar. Inte mycket mer än ett andetag....
Dag 2 - ett ögonblick
Sedan jag läste att jag ska skriva om ett ögonblick har jag blivit mer medveten om alla små ögonblick i livet. Det är rätt härligt faktiskt, för när livet som helhet verkar tungt och deprimerande så kan man alltid begränsa sitt fokus och liksom zooma in på ett ögonblick istället för att försöka ta in hela alltet och få framtidsångest. När man inte hittar nåt värt i det stora livet kan man ju börja med att hitta det i de små ögonblicken. Det kan vara helt meningslösa ögonblick egentligen, som ändå på något sätt är glädjande. Visserligen försvinner glädjen efter ett ögonblick, men sålänge man är i ögonblicket spelar det ju ingen roll, och man kan njuta fullt ut av en okomplicerad känsla utan konsekvenser eller krav. Och när man tänker efter är ju faktiskt själva livet också ett ögonblick, bara ett lite längre.
Det handlar om att se det vackra i vardagliga ting. I skrivande stund såg jag faktiskt ett ögonblick utanför fönstret. Det är grått ute, äckeltöväder och grå molnhimmel, och björkens grenar piskar i den hårda vinden. Folktomt så långt ögat kan se. Öde. Stilla. På ett sorts sorgset sätt, på ett tomt sätt, som om det är en vecka efter mänsklighetens utplåning och världen blundar, håller andan, för att inte känna smärtan. Då, plötsligt, går två pojkar i liknande färgglada ytterkläder förbi, trots att det var säkert tio minuter sedan jag såg resten av deras lågstadieklass passera, och lärarna brukar ju vara så noga med att inte låta några hamna på efterkälken. De här pojkarna har tydligen lyckats slinka genom lärarnas fingrar och fått sig ett par kilometers frihet, men jag tror inte de själva är medvetna om det. De är helt i sin egen bubbla; de ser varandra, de ser asfalten framför skorna, och de ser troligen framför sig vägen de ska gå för att komma dit de ska komma. Och de kommer att gå den vägen. De kommer inte att se åt höger, se ängen och bortom ängen hela oändliga världen som ligger vid deras fötter, om de bara tog det där enda steget utanför deras förutbestämda väg. Men de är nöjda med varandra. De ser på varandra, inte på allt det stora vidsträckta gråa som skulle locka dem eller skrämma dem. Världen för dem tar slut på andra sidan kompisen. De är helt omedvetna om att de är det enda limegröna och turkosa i allt grått, att de är det enda levande i total stillhet. Den dystra stämningen undgår dem totalt, den ena tar ett skuttande steg och den andra ler. Och långsamt öppnar den stora gråa världen ögonen igen och ser på dem, drar efter andan och fyller på nytt lungorna med liv, deras liv. Den ena pojken lägger armen om den andra, världen ler och ögonblicket är över.
Fast faktiskt så var det inte det här ögonblicket jag skulle skriva om, det får bli en bonus.
Ögonblicket jag tänkte på var i förmiddags, när jag var på väg till bussen. Det var ett sånt ögonblick som får mig att konstatera vad helt oväntade saker som kan få en att må bättre ibland. Det var galet halt ute, och framför mig på den smala vägen gick en gammal tant i snigelfart och framför henne hennes gubbe. Jag börjar gå om dem i rask takt för att hinna till bussen, och när jag är precis förbi gubben vänder han sig till sin fru och säger glatt, lite skämtsamt: "jag tänkte väl att det inte vad du!" (Han syftade alltså på att han tänkte väl att det inte var hans gamla långsamma fru som plötsligt fick fart och stadigt stegade förbi honom utan en tanke på halkan.) Och så började han skratta, och jag började skratta, våra skratt möttes och hans hjärtliga, kluckande skrockande ringde i mina öron blandat med live like we're dying - kris allen från hörluren, och jag kände mig ren och lätt, en vårvind blåste rakt igenom min själ.
Dag 1 - det här åt jag idag
Så intressant att man kan dö. Men jaha:
en macka med svartvinbärssylt
ett glas vatten
två skedar yoghurt
två klunkar kaffe
lite spaghetti
en tugga carbonarasås (lägg av att stoppa vitlök i maten bentley!! svälter ju ihjäl over here)
sallad
rivna morötter
kidneybönor
solrosfrön
knäckemacka med bregott och soltorkade tomater
ett glas vatten
sista chokladglassen i paketet, med chokladsås
macka med ost, kalkon, tabasco och tomat
en likadan macka
egengjord blåbär- och apelsinsmoothie
ett glas vatten
wow. inte undra på att jag är mätt.
josefinkalendern
Yeah jag ska dränka min blogg i inlägg genom en såndär halvful lista. Julkalender fast josefinkalender.
Dag 1 – Det här åt jag i dag
Dag 2 – Vad är kärlek?
Dag 3 – Min dag
Dag 4 – Ett ögonblick
Dag 5 – Min tro
Dag 6 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 7 – I min handväska
Dag 8 – Inatt drömde jag...
Dag 9 – Min första kyss
Dag 10 – Ett minne
Dag 11 – Detta ångrar jag
Dag 12 – Ett annat ögonblick
Dag 13 – Det här upprör mig
Dag 14 – Det här får mig att må bättre
Dag 15 – Sist jag grät
Dag 16 – En första
Dag 17 – En rädsla
Dag 18 – Min favoritplats
Dag 19 – Ett sista ögonblick
Dag 20 - Något jag funderar över
Dag 21 - En förebild
Dag 22 - 10 låtar som spelas på min spotifylista
Dag 23 - Någon jag skulle vilja byta liv med för en dag och varför
Dag 24 - Framtiden
Dag 25 - En bild av något som gör mig glad
Dag 26 - Vad gör mig annorlunda än alla andra
Dag 27 - Något jag längtar mycket efter
Dag 28 - En film som är värd att se och varför jag tycker så
Dag 29 - En bild på mig från förra året och nu
Dag 30 - Vad jag har lärt mig den senaste månaden
mer sånt!
Staden som vaktas av en superhjälte:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8374198.ab
Hihi, så sött. Jag vill också.
Något nytt - en början
Hittills när jag har skrivit saker har jag haft hela historien och alla personerna i den klara redan innan jag satt orden på pappret. Jag har liksom velat veta att den ska vara värd att skriva innan jag börjar. Idag hände något nytt. 3 karaktärer sökte upp mig, och jag kunde inte släppa dem. Jag ville ge dem liv. Så jag satte en penna mot ett papper och bara lät dem leda mig, litade på att de skulle ta mig nånstans och låta mig ha kul på vägen.
- Okey guys, jag har den!
Ritz kom utspringande ur den smala, ruffiga gränden med de svarta dreadlocksen studsandes kring huvudet och en eldig blick inramad av skarp eyeliner fäst på boken hon höll i handen. En sliten, vackert gammelröd bok med guldiga ingraveringar. Precis sådär som man förväntar sig att en mystisk, magisk bok ska se ut om man, liksom dessa tre ungdomar som andlöst står lutade över boken i det mjuka skenet av gatlyktan, läser alldeles för mycket fantasy. Faktum är att det är tack vare det där evinnerliga läsandet som de står här tillsammans inatt. Hade de inte alla varit med i läsecirkeln hade de väl knappt ens sett varandra, och hade de mot förmodan gjort det var chansen ändå försvinnande liten att de hade tagit någon sorts kontakt med varandra - de var ju så olika.
Ritz - den långa tuffa tjejen med hårt smink, hård blick, hårda nitar på alla svarta kläder. Goth, skulle de kalla henne, för hennes läskiga linser, för hennes pösbyxor och för musiken hon lyssnade på. Hon skulle spotta på deras fötter om de kallade henne det med en negativ klang. Ritz var en pansarvagn - ingen vågade nånsin stå i vägen för henne.
På hennes högra sida, Morris. Ja, han heter Morris, som en hund. Tyck inte synd om honom än - det blir värre. Med sina stora bruna ögon, sin rufsiga päls, förlåt, hår, i samma färg och sin förvirrade men lojala uppsyn var han även väldigt lik en hund till utseendet. Han hade dessutom hundegenskapen att kunna läsa av hur folk runtomkring honom ville att han skulle bete sig, och gjorde sen allt för att vara dem till lags och glädja dem. En egenskap som, kombinerat med de faktum att hans hundutseende var av en ganska charmig variant och att hans kropp under de stilrent slitna kläderna fick sina dagliga doser gymträning, gick hem förvånansvärt bra hos tjejerna.
Och så till höger om Morris, smått huttrande i kylan, Senaro. Snö som vit aska i hans sotsvarta, halvlånga kalufs. Senaro är en såndär som människor, oavsett kön och ålder, dröjer med blicken på en halv sekund längre än på alla andra. Ser man ut över ett folksamlingshav är det liksom hans krok ögonen fastnar på. Han är vacker. På ett rent estetiskt sätt. Den mjuka, bleka pärlhalsbandshuden i kontrast mot kolrufset på huvudet. Kindbenen, de markerade dragen, de mörka ögonbrynens lätta böjning. Men framförallt: smaragderna på varsin sida om näsbenet. Det bara är så - killen har smaragder till ögon. Och som de lyser…
Själv vet han inte om det här, Senaro. Han ser oliver på smaragdernas plats när han sneglar mot spegeln på kvällarna. Och han är tyst. Han är så tyst, och han vänder bort blicken, blir till is; lugn, kall, omöjlig att ha ett grepp om. Ingen tränger igenom Senaros is, ingen.
Men nu står de där alla tre; trollbundna lutar de sig över boken, och den gamla stadens höga stenhus lutar sig över dem. Snöflingorna dalar sakta mot marken - det enda beviset på att tidens hjärta fortfarande slår. Andlös tystnad. Ja, på riktigt, annars hade små moln synts utpustade från deras munnar i nattluftens kyla.
Tillslut bryter Morris ögonblickets magi:
och här är det paus, för tillfället. Jag har ingen aning om vad det är för jäkla bok de har tagit. Och varifrån? Och varför? Hur bra kompisar är de tre egentligen? Är Ritz så problemfri som hon vill få folk att tro? Vad tänker Morris säga? Något korkat, eller är han faktiskt smart? Och Senaro... underbara Senaro. Kommer han träffa någon som får honom att förstå sitt värde och våga öppna sig?
Jag är så excited. Det finns så många dörrar att välja på. Kan inte låta bli att glänta lite på vissa av dem och kika in, men jag vet att det inte kommer bli rätt om jag väljer vilka dörrar jag vill ta. Jag måste vänta, och låta R och M och S ge mig historien, bit för bit.
i can't fight this feeling anymore
"Kärlek", så dumt. Man känner ju plötsligt att det inte är en lek. Eller jo, för på engelska är ordet för lek och spel samma sak: game. Likaså på franska: joue. Så visst, det är en lek. Det har samma bubbliga intensitet som någon kull-lek på stranden eller ängen, liknande ohejdbara leenden, samma bubbla av att ingenting finns utom härochnu(ochdu).
Men så kommer dagen då man märker att det finns en insats, som i spel. Och det är inte som pokern man har spelat med kompisarna, nej, det är inte att betta ett par marker i taget eller till och med checka sig igenom en runda.
Nej, på den ilande värken i hjärtat märker man att det redan har gått all-in bakom ryggen på förnuftet. För man kan inte spela smart i kärspel. Man kan inte safe:a. Det går inte att betta en liten bit i taget för att kunna gå därifrån någorlunda hel om det inte blir som man tänkt.
Man tror att man kan det, man tror att man har allting under kontroll, ska just till att satsa ännu en snål minibit när man ser att hela hjärtat redan ligger där mitt i potten, bultande, blödande, hoppfullt.
Shit.
Men vad kan man göra. Jag får svälja paniken, snegla osäkert på min medspelare i hopp om att han med ett (kär)lekfullt leende går all in, han med.
'cause I can't fight this feeling anymore
Peut-être qu'il rêve d'éviter le réveil.
vadfan är det för fel på min projektarbetslärare nudå? Jag hatar när folk behandlar mig som om jag vore ett särbarn eller något. Hon berättar för hela klassen när projektrapportsföreläsningen ska vara och sen går hon fram till mig och säger högt: "josefin, har du också koll på när föreläsningen ska vara nu?" Eh, JA. Du sa det nyss. Ser det verkligen ut som mitt huvud är ihåligt? Nej. Det är jag som alltid har koll. Det är jag som fattar när ingen annan fattar. Det är jag som måste hålla inne med hälften av mina rätta svar för att folk inte ska tro att jag är en jävla maskin.
Sen kan jag fälla väldigt blonda kommentarer ibland, men det är en annan sak.
Hehehe.
höblööö en kvart kvar på lektionen. Jag är som vanligt helt bored och amanda är inte hääär så jag har ingen att störa. Funderar på att leta rätt på en ledig soffa för att sitta och umgås med iFånen.
new york bet mig
Markus Krunegård (som åkte samma flyg som oss och också blev tvungen att
vänta hela dagen på charlesdegaulle) har skrivit en låt som heter New York,
märkte jag nyligen.
Och fan vad man känner igen sig i den.
14 timmar på ett flyg mellanlandar i Reykjavik stödstrumpor o bindel på vaknar igen när vi landar hårt i New York. Staden myten hemligheten: "Åk inte dit, du kommer bli biten o aldrig vilja åka hem igen". Okej, jag tar den risken. Den första jag möter är gubben i tullen han är jättesur myndig och svullen, jag känner för o vända hem igen det är så här dom säger: Välkommen till New York. Allt är en film genom taxifönstret neonljus, horor just som ett avsnitt av nånting jag sett sent hemma på TV:n. Folk är fula tjocka men snälla visar vägen o pratar länge: "It`s straight ahead across the bridge that`s Brooklyn man"
Svarta fasader står som speglar när jag tittar i dom så ser jag att jag faktiskt är glad, det har inte hänt sen inte vet jag.
men nej jag orkar ingen rubrik!
Myyyysmorgon. Jag har börjat gå upp tidigt på helgerna (jag snackar alltså RIKTIGT tidigt, typ 8) bara för att det är så skönt att ha de här timmarna mellan halv nio och elva då man inte behöver göra någonting, och inte heller förväntas göra någonting. Jag går i ide i mitt rum: nerdragna rullgardiner och stängd dörr och bara nattduksbordslampans mjuka sken. Utanför min grotta är det tillräckligt tyst för att jag ska kunna låtsas att det inte finns något utanför och under online på msn finns bara tre som låtit datorn stå på sen de somnade igårkväll.
Lyssnar på Fearless (som egentligen är en kvällslåt men så råmysig att jag inte kan låta bli den alla tider på dygnet) och funderar på vad av alla härliga slöfocksysselsättningar jag ska unna mig att göra. En film kanske, nerbäddad i sängen. Eller läsa lite. Kolla på Phineas & Ferb med vuxenmasken slängd på golvet. Ge mig ut ur grottan för en snabb jakt efter mat, ta en överdos av nutella och oboy toppad med skumtomte. Eller bara sitta här och njuta av att den kommande månaden just nu inte känns som ett svart hål. Nä, den känns som sockervadd en julmarknadskväll, den känns som pepparkaksbak och återbesök på krogen, den känns som mvgn och snöbollskrig, som bläddrande i universitetskatalogen och som besvarad längtan från pojkensomgerpurpose. Den känns som smala men starka ben som vinglar vidare mot början till en bättre balans i livet.
i väntan på fyllesamtal
Japp, är lite småsäker på att ett sånt kommer att komma, och jag diggar det faktiskt. Har just gett upp gitarrspelandet för idag - varje gång jag har lärt mig låten (a lonely september) kommer min bror på ett bättre sätt jag kan spela den på och jag måste lära mig om den. Den senaste versionen innebär att jag antingen måste ha capo på 2nd fret eller lära mig ett barréackord. Eftersom det senare verkar vara fysiskt omöjligt för mig (små händer ftw!) får jag vänta tills jag har införskaffat (åh vad fina ord jag använder) en capo (ett capo? jag kan inte gitarrspråk, bara leker). Tänkte göra det imorn men som det ser ut nu blir helgen lite full för en gångs skull (patetiskt rim). Imorn ska jag troligtvis (hoppashoppas!) till frisören. Vad ingen vet är att jag satsar på att bli brunett (hoppashoppas!). Sen är det öh, packning, och på kvällen? Inga planer än, men då lär ju musikaffärer ha stängt. Söndag StockholmOpen, leka tennisfreak och autografjaga, tracka måns semmelröv höhö, men framförallt göra det tillsammans med en kompis jag spenderat ALLDELES för lite tid med det senaste halvåret. På kvällen ser det ut att bli hemmaspa med några brudar, vilket vore stört mysigt (hoppashoppas!)!
Aoch, jag har nog kaktusförgiftning, min arm skakar.
Upcoming: dusch och film. Satan vad jag längtar tills jag blir 18 och kan göra något av mina kvällar.
skräp
Abboten Suger av Saint-Denis var en maktfaktor att räkna med som rådgivare åt Ludvig VII under 1100-talet.
Suger av Saint-Denis. hehehehe. mogen jag äääär. Ska vara tillbaka i klassrummet om en halvminut, jag som hade aslust att sitta här och skräpblogga hela lektionen. Min skola är bäst förövrigt. Här kan en lärare på lektionsgenomgången stå och skämta om sin kuk utan att någon tycker det är konstigt. Och när man går genom korridoren hör man rap/techno/allmöjligmusik dunka ut från lärarnas rum, alla spelar sin musik på hög volym i sina rum med öppna dörrar så det blandas till en salig röra ute i korridoren.
Ojdå, nu har sju minuter gått.
Tack hej fuck dig
Mm, hälsa från ditt ex.
Kaxighet är så jävla nice.
Jag är nykär. Fortfarande (!). Och hur kan jag ha lyckats få mvg i sam A och B när jag fortfarande inte fattar det där med individ/grupp/samhällsperspektiv?! Fuckitfuckit, kickar igång Din mamma för femtielfte gången och mina muskler kan inte sitta still. När folk inte har profilbild på fb ser den där tecknade bilden ut som Darth Vaders silhuett, har fb tänkt på det alls? Spotifyreklam som spelar upp halva jävla låtar suger, tortyr att förgifta öronen med nåt man inte vill lyssna på. För din maaaaaammma... Mitt liv är mitt liv eller hur? Det är jag som är huvudpersonen och resten är kulisser. Jag har aldrigt levt så, jag har levt som en pusselbit som kämpar för att passa in för att inte förstöra för de andra pusselbitarna i deras strävan efter att få fram en bild. Men nu är det Tack hej fuck dig, jag har fått nog. Aldrig mer något annat än rak rygg, aldrig en sänkt blick till.
Mitt universum.
